I stället för manliga egomonster – kärlek
Hos Christian Kracht har nihilismen ersatts av något mjukare
En bok om ett rikt land med trasiga barn utan både minne och framtid. Vars huvudperson, en ung man vid namn Christian Kracht, knullar och knarkar sig från stad till stad i ett nyss återförenat Tyskland. Hans tillvaro är dekadent och glädjelös och i slutet försvinner han, kanske begår han självmord.
Det var kanske inte konstigt att ”Faserland” slog ner som en bomb när den kom, 1995. I dag ses den som en milstolpe i den tyska litteraturhistorien och dess författare, Christian Kracht, är ett av sin generations stora namn. Han är visserligen född i Schweiz, men har levt största delen av sitt liv i Tyskland och skriver om och ur den specifikt tyska erfarenheten.
Kracht fick på 90-talet en närmast mytisk status, och runt honom bildades en krets av andra unga män som tillsammans skapade den genre som i Tyskland kom att kallas poplitteratur. De satte tonen för ett 90-tal som präglades av en hedonistisk och antiintellektuell pose. Kopplingarna är tydliga till namn som Bret Easton Ellis eller Per Hagman som under samma tid skrev glansiga sagor om ensamhet, dekadens och droger.
Muren hade fallit, marknaden segrat, och en tid av blindhet och glömska följde. Kulturen handlade ofta om att radikalt avvisa och ironiskt bekräfta kapitalets seger. I Tyskland, ett land vars litteratur under efterkrigstiden varit upptagen med att bearbeta – och kanske försöka sona – andra världskrigets brott, fick historielösheten och lättheten en särskild innebörd. Kracht blev symbolen för denna nihilistiska, distanserade blick.
2001, året då två flygplan kraschade in i tvillingtornen och därmed satte punkt för 90-talet, kom Krachts nästa roman. Den heter ”1979” och ingår i Ersatz förtjänstfulla nyutgåva av tre av Krachts romaner. Även här är huvudpersonen en man på resa, utan bakgrund och historia. Han befinner sig i Iran med sin dödssjuke före detta älskare. De går på fester, tar droger och är helt ovetande om den revolution som redan inletts. Vännen dör, resan tar formen av en pilgrimsfärd till ett berg i Tibet, och sedan hamnar huvudpersonen på ett kommunistiskt omskolningsläger i Kina. Mannen finner sig till rätta, han svälter och gör självkritik.
Boken kan läsas profetiskt som en vändning bort från västlig konsumistisk tomhet, eller som en beskrivning av närmast total självutplåning. Slutorden har analyserats kors och tvärs: ”Jag försökte alltid hålla mig till reglerna. Jag bättrade mig. Jag åt aldrig människokött.” Är det en hoppfull utsaga om att människan trots allt har moraliska gränser, eller är innebörden det motsatta?
Krachts resor går alltid långt, mot en extrem slutpunkt. I romanen ”Jag kommer att vara här i solsken och skugga” har kriget mellan ett fascistiskt Tyskland och England pågått i ett sekel, och ingen minns längre vad fred är. En partikommissarie från det sovjetiska Schweiz reser genom en värld där maskinen, kriget, är allt. I Svenska Dagbladet skrev Ulf Eriksson i sin recension att Krachts metod kan beskrivas som artificiell realism, där detaljrikedomen och upptagenheten vid tillvarons yta till slut vänds mot sig själv, och landar i kritik. Men med Krachts tidiga böcker känner jag mig inte alls säker på det. Kanske är mörkret verkligt, och Erikssons läsning ett slags önsketänkande.
I Krachts nästa roman, den omdebatterade ”Imperium” skildras den fanatiske veganen och nudisten August Engelhardt som i början av 1900-talet försöker skapa ett utopiskt drömsamhälle i Nya Guinea. Det är en kolonialfantasi och satirisk undersökning av romantikens naiva drömmar. Boken är skriven som en pastisch, med perfekt gehör, ofta mycket rolig och med ledtrådar och roliga upptäckter att göra för den uppmärksamme läsaren.
Kracht är besatt av nazismen, återvänder ständigt till den
I boken jämför Kracht sin huvudperson med en annan tysk romantiker, också han vegan, vars fanatiska visioner ledde till Förintelsen. Det görs med lätt hand, närmast som ett skämt. Hur ska detta tolkas? Läsaren lämnas i osäkerhet när den ironiska distansen krockar med avgrunden. I Joseph Conrads mästerverk ”Mörkrets hjärta”, som ”Imperium” ibland jämförts med, råder ingen tvekan om var ondskan finns och vem som bär den. Krachts berättelse är en helt annan, där Engelhardt beskrivs som ett förvirrat barn som söker ljuset. Narcissistisk, blind och löjlig, visst, men också ömkansvärd. Är det en kritik av eller försvarstal för den vite mannen och förödelsen han skapat? Hos Kracht är detta oklart. Han glider undan.
Det går inte att förstå Christian Kracht utan att sätta hans författarskap i en specifik tysk kontext. Den djupa antimodernism som präglar hans böcker och ofta går hand i hand med nihilism och likgiltighet betyder något särskilt i ett land där alla vet hur dessa krafter kan användas. Kracht är besatt av nazismen, återvänder ständigt till den. I hans tidiga böcker finns inget framsteg, ingen upplysning, och inte heller någon kärlek. Det är en värld av dunkla labyrinter.
Men 90-talet är länge sedan nu, och i Krachts senare böcker finns nya öppningar. 2021 kom ”Eurotrash”, en sorts uppföljare till ”Faserland”. Där ger sig den nu medelålders romankaraktären Christian Kracht – som alltså fortfarande är vid liv – ut på en roadtrip genom de schweiziska alperna med sin dementa mamma. Det är roligt och skarpt, och Kracht låter sin huvudperson brottas med det faktum att hans egen familj valde att ställa sig på fel sida av historien. Bokens ärende är både hur man hanterar den historiska skulden, men också tyngden av orättfärdigt insamlade rikedomar. Mammans svar är att åka till en bank och ta ut pengar, för att sedan slumpmässigt ge bort dem. Som botgöring, som symbolisk protest.
Boken markerar ett brott i Krachts författarskap då det för första gången introducerar både en kvinnlig karaktär och en varm relation mellan två människor. ”Du är ett egomonster”, säger mamman till Kracht, skarpt men inte utan ömhet. Observationen är korrekt, och boken pekar också på moderns skuld till att det har blivit så. ”Till min hustru, min dotter, min syster och min mor”, lyder bokens dedikation, och hos Kracht bär allt en mening. På senare år har Kracht också samarbetat med sin fru, filmskaparen Frauke Finsterwalder. I filmen ”Sisi and I” från 2023 utforskas vänskaps- och maktrelationen mellan en österrikisk kejsarinna och hennes hovdam. Krachts ensamma män vid historiens slut känns långt borta.
I våras kom Christian Kracths senaste roman, ”Air”. Inledningen är typisk: inredningsarkitekten Paul har skapat ett estetiskt fulländat liv i en liten stad i Skottland. En dag får han en fråga: vill han komma till Stavanger och hjälpa en tidskrift att hitta den perfekta nyansen av vitt? Väl på plats visar det sig att uppdraget i stället går ut på att måla om en enorm serverhall där all mänsklighet erfarenhet lagras.
Parallellt finns i ”Air” en helt annan berättelse. Den handlar om en flicka, den föräldralösa men godhjärtade Ildr, som lever i en medeltida sagovärld där en ond hertig styr. En dag råkar hon skjuta en okänd man i axeln, men vårdar honom varsamt så att han överlever. Tillsammans ger sig främlingen – som visar sig komma från en annan dimension – och Ildr ut på en resa mot ishavet, där de hoppas undkomma hertigens riddare.
Likheterna är stora med en av de platser som Ursula K Le Guin skildrar
I recensionerna har kritikerna fokuserat på paralleller med Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” – och de finns där. Men i den värld som Kracht bygger hörs tydligare ekon från en annan av fantasylitteraturens mästare. När främlingen och Ildr når ishavet möter de en civilisation där isen och kylan fungerar som ett skydd och här har människorna byggt en plats av solidaritet och egendomslös gemenskap. Likheterna är stora med en av de platser som Ursula K Le Guin skildrar i ”Mörkrets vänstra hand”, också den en bok om en främling från en annan värld som reser över isen med en vän. Det är intressant – och kanske talande – att inga av de företrädesvis manliga kritiker som tolkat ”Air” ser parallellen till denna feministiska klassiker.
Jag har aldrig läst Kracht förut, bara känt till hans författarskap som referens och markör. Att följa hans romaner från 90-talet och framåt är att göra en resa från en tid när det manliga egots undersökning av sig självt var i fokus, via historiens återkomst i ”1979” och ”Imperiums” provokationer till kritiken av kapitalismens extrema orättvisor i ”Eurotrash”. I ”Air” känns nuet helt förbrukat, och den enda fantasi som återstår är något helt bortom tid och rum. Kracht är kvar i antimodernismen, men nihilismen har ersatts av något annat, mjukare, och i ”Air” existerar både kärlek och vänskap.
”The machine conceals the machinations” är det Le Guin-citat som finns på bokens försättsblad; maskinen döljer den logik den skapar. Krachts författarskap verkar nu längta ut ur detta fängelse, snarare än vilja underkasta sig dess kraft. I slutet av boken vet männen – som fortfarande är på resa – inte vilka de är eller var de är på väg, men de är inte längre ensamma. Vem hade kunnat tro det, på 90-talet.
