I andra akten blommar hennes galenskap ut
Ruggigt och roligt i Stephen Kings ”Lida”
Uppdaterad 2025-09-21 | Publicerad 2025-09-20
”Lida” med Riksteatern och Uppsala stadsteater
Olyckan har redan varit framme när den här versionen av Stephen Kings ”Lida” inleds, då författaren Paul Sheldon vaknar upp efter att ha överlevt en bilkrasch. Han ligger hemma hos sin räddare Annie Wilkes, med en axel ur led och hemspjälade ben, och de är insnöade efter ovädret som skickade hans bil ner i en ravin. Annie är ensling, sjuksköterska – och Paul Sheldons allra största fan. Hon älskar Sheldons romanserie om den tappra Lida Chastain och när hon säger älskar så menar hon det verkligen. För publiken är det uppenbart redan från början att Annie Wilkes är åtminstone lite eljest. Kanske är Paul lika mycket fånge som patient, men han låter sig till en början smickras av hennes ohöljda beundran.
Pjäsen har nyöversatts av regissören Rikard Lekander men är kvar i det amerikanska 80-tal som såväl Kings bok som Rob Reiners succéfilmatisering med Kathy Bates och James Caan utspelar sig i. Det är en tid av väggfasta telefoner och skrivmaskiner, vilket är en förutsättning för att handlingen ska fungera. Samtidigt blir också framför allt Annie Wilkes en rätt daterad figur, patetisk på ett sätt jag inte tror man skulle skriva henne i dag. Men allt eftersom henne galenskap skruvas upp slutar man tänka på det och åker bara med – för när Annie i slutet av första akten inser att Paul har tagit livet av Lida Chastain så brister alla fördämningar.
Maria Kulle verkar ha väldigt roligt med sin Annie, hon kan på en sekund glida från nipprig tanta till brutal hämnerska, det är som att se en skicklig musiker med sitt instrument. Kanske blir det ibland någon grad för mycket i båda riktningarna, när man skulle vilja stanna i fasa slår det över i fars. Bredvid Wilkes måste Paul Sheldon bli en mer nedtonad figur och Samuel Fröler gör honom utmärkt och utvinner en fin humor ur sin stjärnförfattare med ett mycket lättstimulerat ego.
I andra akten ökar volymen. Annies galenskap står i full blom och hon ska tvinga Paul skriva en ny bok och återuppväcka Lida Chastain. Sheriffen Buster (en trygg Peter Järn) har börjat slå sina lovar runt Annies hus, med frågor om den försvunna författaren, och Paul smider trots sina fysiska begränsningar flyktplaner. Skräck kan vara svårt på teater men med sin skadade, fumliga författare skruvar Fröler skickligt upp spänningen. I genrepspubliken blev det väldigt tyst och det var nog inte bara min puls som drog i väg. Den tas dock ner av några lite för långa scener i föreställningens sista del. Man kan också förstå tanken med att ge Annie Wilkes ett åtminstone skissartat sorgligt förflutet men vid det här laget är hon så bortom skalan tokig att man inte längre bryr sig.
”Lida” ska gå på turné, med premiär i Växjö i dag. Richard Anderssons scenografi är liten och smart, med en vägg som ställs i olika vinklar så att man förutom Pauls rum, där det mesta utspelar sig, får se Annies hus utifrån och in i hennes köksfönster. En särskild guldstjärna måste också ges till Jörgen Haimanas ljus, som inledningsvis låter publiken glida med Paul Sheldon in och ur medvetslösheten och som sen får oss att förstå tidens gång och, förstås, bjuder på skrämseleffekter. När ”Lida” är som bäst är den ruggig, rolig – rent av våldsamt underhållande.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino: Kvinnor är de nya Sverigedemokraterna
