Glittrande Fux i en dragqueens försvarstal
Christina Ouzounidis mixar gammalt med nytt i ”Kröna en drottning”
Uppdaterad 2025-09-12 | Publicerad 2025-09-07
”Kröna en drottning” på Kulturhuset stadsteatern
När Robert Fux gör sin femte monolog på Kulturhuset Stadsteatern blir det som ett slags uppsamlingsmöte för hans eget och dramatikern Christina Ouzounidis konstnärskap. Liksom en återträff mellan hans tidigare monologroller och hennes säregna, dramatiska universum.
Christina Ouzuonidis har specialskrivit ”Kröna en drottning” för Robert Fux, mixat in stycken ur ett par äldre dramer, och regisserar även denna glittrande kreation, där queen Fux regerar i ensamt majestät på scenen i en skär, frasande långklänning med voluminösa draperingar, värdigt släp och långa, glänsande svarta handskar av lack.
Inledningsvis med ett von oben-perspektiv stående på en liten platå, under en magnifik ljuskrona av spotlights, talande i den kungliga vi-formen. Ut till oss, folket, med stadig blick. Men kanske mer till sig själv, som en repetition inför den nära förestående kröningen, det nya uppdraget, och stålsättningen inför den oundvikliga detroniseringen. Nu när acceptansen för drag queens tycks återgå till den låga nivå som rådde innan denna korta period av offentliga hyllningar och folkliga tv-program som såg ut att kunna vidga könsmaktsordningens trånga åsiktskorridor.
”Vi är som samhällets pynt”
”Vi är som samhällets pynt”, säger drottning Fux, i sin röda, våfflade peruk med ett hårfäste högre än både Elizabeth I och Queen of Hearts i Tim Burtons version av Alice i Underlandet. Joakim Ahlströms ljusdesign är omslutande precis, och lägger effektfulla blänk i såväl ögon som det glänsande bladguldet som klättrar över Fux kinder, hals, och upp på flinten, med ett knippe rosa stjärnor svävande runt arrangemanget.
Dubbelheten i vi-formen blir tydlig, för givetvis representerar denna scendrottning på flera plan ett kollektiv av queens. Denna strålande sol, som (naturligtvis) inte brinner: ”Ingenting brinner, vi kom för att visa upp vår fullkomning, det är allt.”
Det är som ett slags manifest eller försvarstal, men självsäkerheten vacklar. Någonstans där texten kommer in på skam börjar fasaden krackelera, drottningen glömmer av sig och säger plötsligt ”jag”, vilket öppnar för en skarpare vändning. Från the royal we till välbekanta, återanvända jag-partier och rader i en anklagande du-form, mot oss, publiken. Musikaliteten matchas, och dirigeras, av Sole Gipp Osslers stämningsfulla kompositioner.
Den som följt Robert Fux som skådespelare läser nog gärna in referenser till hans tidigare könsöverskridande monologer ”Sugarstar Sockerstjärna” (2011), ”Orlando” (2012) och ”Ned med vapnen” (2018). Att Christina Ouzounidis dessutom klippt in hela sjok ur sina kraftigt idédrivna och normkritiska pjäser ”Heterofil” (2008) och ”Ordet kött” (2007) gör detta till en konstnärlig godispåse, med många delikata spår att följa. Visst anar man även hälsningar till Sveriges drottning Kristina och historieskrivningens fixering vid hennes okonventionella könsrollspel, inte minst i repliken: ”Det är kungakronan jag ska ha, det är som regent jag ska krönas. Men jag tänker inte lämna landet, det kan de glömma, vi ska stå här och mima tills vi trillar av pinn.”
Har man också sett Isabelle Hupperts makalösa gestaltning av Mary, queen of Scots, i Robert Wilsons ”Mary said what she said” som gästspelade på Dramaten för ett par år sedan, tycker man sig nog också skönja viss inspiration därifrån. I några gester, i en majestätisk promenad mot den blå, upplysta fonden, eller i de avsnitt där textens tempo ökar avsevärt. Även om det förstås måste sägas, att Fux har en bit kvar till Hupperts nivå…
Men han har en fin känsla för Ouzounidis språkmelodi. Fångar elegant de snabba skiftningarna i tonfall, med alla upprepningar, oväntade skämt, självmotsägelser och komplicerade negationer. För det är inga lätta texter Ouzounidis skriver för scenen. Orden är aldrig slumpmässiga och hennes filosofiska, språkavancerade dramatik kräver en hel del av såväl skådespelare som publik.
Under denna premiär blir det också tydligt att visst arbete återstår för att allt ska falla på plats. Föreställningens första del är redan urstark, då är Fux fullkomligt i zonen, trots att han bara står i princip helt still mitt på scenen. Här får Fux texten att gnistra i kapp med det yttre och hans självklara närhet till drugans divamanér sitter som hand i lackhandske när drottningen kaxigt tar en paus och går avsides för att vejpa och sippa en slurk bubbel med sugrör.
Men när Fux i en sekvens kryper ner på golvet och levererar sin monologtext bortvänd längst bak vid fonden, i en mikrofon, tappar nog både han och jag nervtråden för ett slag. Om regissör Ouzounidis tanke här möjligen varit att skapa scenisk dynamik i fysik och ljudbild, blir tyvärr effekten snarare den motsatta, särskilt som det är svårt att uppfatta poängen med sceneriet. Lyckligtvis hämtar Fux hem både energi och fokus igen mot slutet. Det finns således goda skäl att tro att ”Kröna en drottning” efter fler spelade föreställningar kommer att kunna landa i sin optimala form.
