När jag skriver det här har mormors stad bombats
Vi uppdaterar mobilerna hela tiden
När mormor sätter sig på golvet och öppnar resväskan väller dofterna alltid ut. Det är som om hela rummet förändras på en gång, som om hon öppnar en portal till en annan värld mitt i vårt vardagsrum. Den här gången plockar hon fram nötter, zereshk och lavashak. De små färgglada pappren går att hitta lite varstans i lägenheten de kommande dagarna. Hon plockar fram en ny sjal till mamma. Ett vackert guldhalsband till mig som det står Allah på. Jag hänger det runt halsen och bär det i flera år, långt innan jag fastar för första gången.
Länge är Iran något jag bär runt halsen. En självklar del av mig, något som ligger mot huden och
följer med mig överallt, trots att jag bara kan fantisera om hur det faktiskt är där. Jag ber mamma ta med sig en sten från mormors gata nästa gång hon åker till Iran. Den är rund och len när jag stryker den mot kinden.
I en av mina första publicerade texter gick jag en virtuell promenad på mormors gata i Ekbatan, på Google streetview. Jag följde trottoaren långsamt med muspekaren, stannade vid järnportarna och de parkerade bilarna som aldrig rörde sig. Jag frågade mig vad det kunde tänkas dofta där. Hur luften kändes mot huden, om den bar med sig samma doft som mormors resväska när den öppnades på golvet hemma hos oss.
Min äldsta moster ringde när hon läst mammas översättning till persiska. Hon sa att det doftar precis som mormor där, i hela Ekbatan. Hon sa en dag ska du få uppleva det. När jag skriver det här har bomberna släppts över Ekbatan under natten.
Mobiltelefonen med nyhetsuppdateringarna har ersatt radbandet i min hand. Dagarna flyter ihop här i lägenheten, tiden har förlorat sin form. Hur många dagar har det varit krig nu? Ingen verkar längre riktigt veta. Vi har drabbats av minnesförlust. Den här dagen är den enda dagen som finns. En enda evig dag där vi uppdaterar mobiltelefonerna och upprepar samma fraser, ställer varandra samma frågor.
När var han online senast?
Har du hört något från dem?
Herregud vad de bombar Tehran nu.
Har du fått tag på henne än?
Hon ringer, jag svarar inte. Jag skriver till henne att jag inte kan prata i telefon just nu, att jag inte kan prata svenska. Språket låter konstigt i min mun, jag ska försöka skriva dagbok på persiska. Sent på natten skickar hon ett röstmeddelande på persiska. Det märks att hon övat länge på fraserna innan hon tryckt på inspelningsknappen. Dagen efter, när jag står och diskar, kommer jag ihåg röstmeddelandet och blir rörd igen. Hon gör verkligen aldrig något halvhjärtat.
Mammas röst brister i samtalet till vårdcentralen. Hon är i sovrummet, men jag spetsar öronen.
Jag kan inte gå till jobbet. Jag mår inte bra. Det är krig i mitt hemland.
Hur ska jag beskriva det här hålet i min bröstkorg?
Jag har en bil. Jag bara gör det. Jag går upp mitt i natten, i natt. Packar ryggsäcken med ombyte och tandborste, passet eller kanske inte passet? Det är femtiosex timmar mellan Bredäng och gränsen mellan Turkiet och Iran. En siffra som känns märkligt konkret i allt det här, att avståndet mellan mig och allt det som händer där borta plötsligt kan räknas och mätas. Jag åker in. Jag bosätter mig i mina kusiners vardagsrum och tvingar dem att hålla sig vid liv.
Dagen då jag äntligen får promenera på mormors gata i verkligheten, kommer den fortfarande dofta som hon då? Eller kommer krigets vindar ha svept med sig det sista av henne, till den värld där hon är nu?
Jag fastnar med blicken på något på landsvägen när jag kör hemåt i skymningen. Vägen sträcker sig framåt i ett långt grått band genom landskapet, men där är en ljus punkt. Vad betyder egentligen carpet bombing? Allt jag kan se framför mig är en stor persisk matta, en gabbeh med hela min framtid vävd i sig. En gammal kvinna som sitter böjd över trådarna, händerna som arbetar så snabbt att man inte hinner se vad hon gör. Jag försöker föreställa mig hur det känns att se bomber i verkligheten. Hur det låter i marken när den skakar, hur man kan fortsätta leva under den himlen när det regnar ner över en. Vad är det där ljuset där framme egentligen? Är det ett irrbloss? Är det Gud? Nej, jag tror bara det är en bil som kommer mot mig, vars ena lykta har slocknat.
Nioosha Shams är författare och skribent i Aftonbladet.
