Hon är bäst på att göra fel saker vid rätt tillfälle
Klara Lidéns utställning är en fullträff
Publicerad 2026-03-11
Klara Lidén: ”Kunstwerke”, på KW Institute for contemporary art, Berlin
När jag ska lämna pressvisningen på KW Institute for Contemporary Art har min väska försvunnit. Skåpet står vidöppet och jag ser nu att det har ett stort hål på baksidan.
Greppet är typiskt Klara Lidénskt. Hennes soloutställning i Berlin är lika delar finurligt och delikat installerad. Inte så märkligt för en utbildad arkitekt kan man tycka, men jag blir gång på gång överraskad över att jag blir överraskad av hur jag liksom omsluts av konsten. Jag ser inte den här utställningen, jag bebor den.
Det första jag möter är också just ett hem, om än i kondenserat format. ”Unheimlich manöver” (2007) sträcker sig som en kil längs ena sidan av ett långsmalt rum, och består av allt som fanns i Lidéns 30 kvadratmeter stora lägenhet i Stockholm. En rad tidiga videoverk har klämts in mellan hyllor med böcker, kylskåp och gamla cyklar. Det blir en fin ingress till en mitt-i-karriären-retrospektiv som annars mest plockat attiraljer från offentliga miljöers inredning. Här och var står soptunnor, elskåp och ljusanordningar.
Ibland är dessa ting så opersonliga att jag får kalla kårar. Allra ödsligast blir det i ”Rosie, Rosie” (2026) som består av två trottoar-passager av den typ som skyddar fotgängare vid byggen. Installationen får i KW:s största sal dela plats med ett par kinetiska motorvägsskyltar, som i stället för att basunera ut reklamens budskap är gåtfullt monokroma.
Det hade avgjort blivit lite tråkigt om allt varit så distanserat, men i flera av installationerna behåller objekten en slags befriande ambivalens. I ett mindre rum står till exempel några övervintrade julgranar. Det luktar unket i det lilla kyffet som annars bara inretts med en gammal skinnsoffa. Man vet inte om man befinner sig på ett sjabbigt biologiskt museum eller i ett sopsorteringsrum.
Även i ”Teenage room”, som ursprungligen visades på Venedigbiennalen 2009, osäkras min känsla av tid och rum. En byggställning har vårdslöst sprayats svart och gjorts till en slags primitiv våningssäng. Allt står på en vit heltäckningsmatta, och i golvhöjd har en liten lucka öppnats i väggen. Där på andra sidan finns inte Narnia, utan KW:s entré. Det var alltså här min förirrade väska hamnade.
Lidén må vara både kritiskt skarp och brännande aktuell, men hon är också inbjudande rolig
När jag på 00-talet som student på Konstfack först hörde Lidéns namn (det nämndes ofta) var det i relation till för tiden populära teoretiska strömningar. Feministiska uppluckringar av gränsen mellan konst och liv à la Martha Rosler eller Mierle Laderman Ukeles, och situationismens urbana interventioner blev referenspunkter. Det här är naturligtvis helt adekvata tolkningsramar, men på KW blottläggs för mig fler intressanta kulturhistoriska lager.
Ett vackert exempel är ”The myth of progress (Moonwalk)” från 2008. I videon, som visas i en trång, skjulliknande blackbox gjord av flyttkartonger, tar sig Lidén via det kända danssteget framåt-bakåt genom Manhattan-natten. När konstnären syns i närbild, blir skalan i det närmaste ett till ett. Det är lite som att tas tillbaka till filmmediets ursprung, och den animistiska fascinationen för rörelse (snarare än narrativ) som drev dess utveckling framåt.
Något liknande sker i ”Untitled (Seine)” (2010), en superpixlig diabildsprojektion som visas i anslutning till pappbiografen. Lidén har filmat när hon cyklar ner i den berömda floden. Hon har sedan fotograferat enskilda filmrutor, kraftigt förstorat dem och gjort egna diabilder. Chockeffekten blir väl knappast så stor som när Lumièrebröderna 1896 lät ett tåg rusa mot världens första biobesökare i samma stad, men viljan att förmedla en förkroppsligad upplevelse går igen.
Man skulle kunna hävda att den situationistiska sidan av Lidéns konstnärskap förstärker den mediearkeologiska och vice versa. Hennes konst gör att jag känner mig mer hemma i det alltmer privatiserade offentliga rummet, men också som mer kropp i den groteska och accelererande AI-fieringen av allt förnimbart.
Kanske känner sig någon läsare nu trött i konsthistorieskolbänken, men var lugn: Lidén må vara både kritiskt skarp och brännande aktuell, men hon är också inbjudande rolig. Humorn genomsyrar hela utställningen, men får sitt kanske mest ikoniska uttryck i den tre minuter långa videon ”Paralyzed” (2003). Inför ett par förvånade medresenärer i en vinterslaskig tunnelbanevagn utför konstnären en lika gränslös som fysiskt krävande dans (ackompanjerad av The Legendary Stardust Cowboys excentriska skriksång).
Lidén är, kan man säga, med sin stora förmåga att göra fel saker vid exakt rätt tillfälle, en klassisk komedienne vars hyss ställer världen på ända om så blott för en liten stund. Melankolin finns dock alltid där som en klangbotten. Risken finns ju att även den dansande medresenären en dag kommer att tvingas jobbpendla. Men, försöker jag intala mig själv, det kanske måste vara så. Och det är väl tur ändå att Lidén faktiskt inte stal min väska. Att det trots allt bara var ett skämt.
Silver Carlsson är konstnär och skribent verksam i Berlin och Malmö
