Så var det att ha Tove Jansson som faster
Utmärkt minnesbok men mest för hardcorefansen
Andra världskriget förde inte bara med sig död och elände för miljoner, utan också oumbärliga ting som snabbkaffet, kulspetspennan och Tove Janssons Mumindal.
I år har jämnt 80 år passerat sedan freden, och sedan Mumintrollet och hans mamma för första gången vandrade ner i den paradisiska dalen, i ”Småtrollen och den stora översvämningen”, utgiven i september 1945 av Schildts förlag i Helsingfors:
”Till slut kom de till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen. Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg.”
Vid tiden var det värsta över för finländarna, men de sista tyskarna hade drivits ut ur Lappland så sent som i maj. I Helsingfors hade familjen Jansson – förutom Tove bestående av pappa Viktor (”Faffan” kallad, skulptör), mamma Signe (”Ham”, tecknare) och småbröderna Lasse och Per Olov – börjat återgå till ett vanligt liv, så gott det nu gick.
Toves brorsdotter, Sophia Jansson, berättar utförligt om skedet i boken ”Tre öar – Mamma, pappa och jag” (Förlaget), utgiven lagom till jubileet. Här nystar hon sig bakåt i familjehistorien, i vilken naturligtvis faster Tove och hennes författarskap har en framträdande roll, liksom kriget.
Också småbröderna var i gång med varsin bok, får vi veta. Tove ska ha varit mäkta stolt över alltsammans och talat vitt och brett om sina och ”Janssönernas förenade litterära ansträngningar”. Ingen hade förstås någon aning om att storasysterns berättelse var början på något mycket större som till slut, på gott och ont, skulle ta över hennes och senare hela familjens och släktens liv.
Själva Mumintrollet var dock en något tidigare historia, och tog först form som ett bihang till Toves signatur under teckningarna i Garm. En borgerlig skämttidning för vilken både hon och mamma Ham tog illustrationsuppdrag, för att dryga ut familjens hushållskassa. Från trettiotalets depression och framåt hade familjen det ytterst knapert, berättar brorsdottern.
Tove utformade också tidskriftens omslag, och ofta lät hon trollet titta fram bakom tidskriftsnamnet, i en kantigare och magrare version än den vi vant oss vid. Inte sällan medverkade hon med karikatyrer av Hitler och Stalin, och hennes ”hitlar”, som hon kallade dem, renderade henne nästan åtal för ”förolämpande av främmande, vänskapligt sinnad makts överhuvud”.
I familjen rådde för övrigt delade meningar om det oroliga omvärldsläget. Faffan som stridit för de vita under ”Frihetskriget” 1917 till 1918, för att använda hans ord för det finska inbördeskriget, vurmade för Tyskland, medan Ham och Tove såg Hitler och Stalin som grymma diktatorer.
”Mellan Ham och Faffan var det nog inte alltid lika harmoniskt som mellan Muminmamman och Muminpappan”, konstaterar Jansson.
Mårrorna och katastroferna fanns således redan på plats vid Mumintrollets födelse, och för den som vill är det heller inte svårt att läsa in kriget också i den följande ”Kometjakten” från 1946, Janssons mest ångestfyllda och kanske just därför mest omarbetade Muminbok. Här hotar en komet, ”en stjärna med svans”, att utplåna Mumindalen. Marken täcks av aska, havet torkar ut:
”Mitt i det svarta flämtade de stora stjärnorna som om de varit levande. Och långt inne bland dem lyste någonting rött som ett ondskefullt öga.”
Den där röda stjärnan är väl Stalin, får man förmoda, och för den som läst Tintin är det svårt att inte dra paralleller till Hergés likaledes mardrömslika ”Den mystiska stjärnan”, också den utgiven 1946, året efter freden.
Liksom Muminfamiljen i ”Kometjakten” splittrades också familjen Jansson tidvis under kriget, berättar brorsdottern. Bland annat skickades hennes blivande far Lasse ut på landet, undan de sovjetiska bombräderna över Helsingfors. Senare ville han aldrig nämna något om krigsåren, minns dottern, förutom att han var hungrig nästan fem år i sträck. ”Det var brist på allting, mat, arbetskraft, hopp”, skriver Jansson.
För den som tycker om att botanisera bland Muminfigurernas olika karaktärsdrag är Lasse för övrigt ett kap. Som purung var han en stor samlare som njöt av att katalogisera och identifiera frimärken, fjärilar, växter och annat, i linje med den hemul som brukar uppträda i böckerna, med portören, frimärkspincetten eller fjärilshåven i högsta hugg.
Som pappa går han solklart igen i Rådd-djuret, Sniffs vänliga men slarviga pappa som dyker upp i den tredje boken, ”Muminpappans bravader” (1950). Där gifter han sig också med det likaledes disträa Sås-djuret som i sin tur bär tydliga drag av Sophia Janssons mor, sångerskan Anita Lesch, eller ”Nita” som hon kallades: ”Tyvärr var Lasse och Nita inte de mest organiserade av föräldrar, och det fanns mycket barnkläder och andra babysaker överallt”.
Sorgligt nog drogs Nita med psykisk ohälsa och alkoholproblem, och hon avled så tidigt som 1968, blott 38 år gammal.
Sophia Janssons minnesbok är inte oäven. Som tidsbild av stämningarna i Finlands svenskspråkiga borgerlighet från trettiotalet och framåt är den utmärkt, men för andra än hardcorefans som jag själv kan den nog framstå som umbärlig eller i intimaste laget, som ett utbyggt familjealbum närmast.
Bildmaterialet är rikligt, och mest fastnar jag för fotografierna av Toves och Lasses byggande av ett litet hus på ett skär i Pellingearkipelagen i Finska viken, öster om Helsingfors. Huset uppfördes av sådant som syskonen kom över, spillvirke, drivved, och turligt nog fick de också tag i duktigt med spik, något som ännu flera år efter kriget var en bristvara i Finland.
Sophia Jansson, född 1962, kom själv att tillbringa många somrar i huset, omgiven av pappa Lasse, Tove och Ham. För den som läst romanen ”Sommarboken” är miljön och persongalleriet bekant, för att inte säga på pricken. Tove borträknad, för det är ju hon som tittar och beskriver alltsammans, ungefär som Gunilla Bergström i böckerna om Alfons och hans far.
Lusten att bygga något eget utanför hemmet är nog också det som författaren tydligast lämnat i arv till Mumintrollet. Som i serien ”Mumin bygger ett hus” (1956), ursprungligen publicerad som stripp i brittiska The Evening News. Här går det mesta förstås åt skogen, sågen fastnar, spikarna kroknar och trollet och Snorkfröken hamnar i gräl om huruvida huset ska vara rött eller blått.
Till slut står det i alla fall där, det egna huset, snett, lila och alldeles underbart.