Allt är politiskt men ingenting förändras
I ”Hyperpolitics” beskriver Anton Jäger hur triumf blev till uppgivenhet
Ingen kan förneka det längre: Historien är tillbaks. Det har knappast varit så plågsamt tydligt som nu, i och med Rysslands och USA:s oförblommerade imperialism, Israels folkmord och techjättarnas och radikalhögerns globala frammarsch. Efterkrigstidens regelbaserade världsordning, välfärdsstaten och liberalismen var aldrig universella, mänskliga rättigheter tillämpades selektivt och von oben, men nu är de sista spillrorna av dem på väg att söndra bort totalt.
Inte ens de som brukade utmåla sig som den regelbaserade världsordningens främsta försvarare tror längre på den. Ursula von der Leyen proklamerade i förra veckan att EU ”can no longer be a custodian for the old world order”. Samtidigt kramas Simona och Jimmie, och undersökningar visar att gen z är mer konservativ och homofob än någonsin. Hårdnackad realism, etnonationalism och power policy är på modet.
Trots att många är överens om att utvecklingen suger är vänsterns svar slappt och förvirrat. Indignationen finns där, men varför biter inte motståndet? Ett möjligt svar ges av den belgiska it-historikern Anton Jäger. Han gör i sin senaste bok ”Hyperpolitics” (Verso, 2026) en resa genom det gångna århundradets politiska landskap fram till i dag. Frågan han söker svar på är varför allt är politiskt men inget tycks förändras.
Bokomslaget pryds av ”Love (Hands in hair)”. Fotot föreställer en blundande kvinna på ett rejv, ett par manshänder greppar om hennes huvud. Upphovsmannen Wolfgang Tillmans var det tidiga tvåtusentalets kanske mest hyllade fotograf. Ett annat av Tillmans foton av rejvscenen från sent 80- och tidigt 90-tal finns på Douglas Stuarts roman ”Unge Mungo” (2022), och han plåtade Frank Ocean till ”Blonde” som slog ner som en bomb 2016 – ett år som så här ett decennium senare fått internet att svämma över av nostalgiska tillbakablickar.
Tillmans får för Jäger förkroppsliga den postpolitiska anda som infann sig efter murens fall och ”historiens slut” – det bekymmerslösa 90-talet då man kunde poppa en e till techno i ett avindustrialiserat Manchester eller Berlin. Enter: depressiv hedonism, internationell altruism och nyliberal teknokrati. Det var en enkel tid då de ideologiska striderna var avgjorda och både politiskt engagemang och sociala institutioner eroderade.
Men sen hände något. Tillmans går från romanistiska snapshots av rejvare till att fota BLM-demonstranter i grådaskigt ljus. Han gör blödiga Remain-posters i kampanjen emot Brexit. Den fesljumma utopin var plötsligt hotad, och Tillmans konst blir på ett awkward sätt fast mellan aktivism och distanserat estetiserande.
Politiken hade gjort comeback. I alla fall i någon form.
Efter finanskrisen 2008 sköljde en våg av uppdämt missnöje mot det nyliberala etablissemanget. Populistiska rörelser och partier utmanade den rådande samsynen och vann val i flera europeiska länder. Den här ”antipolitiska” energin utmynnade dock inte i särskilt mycket. Väl på regeringsposten visade det sig svårt att återföra makten från ”eliten” till ”folket”. Vänsterpopulisterna försvann medan radikalhögern blev kvar.
Jäger menar att detta är starten på den ”hyperpolitiska” eran – då allt och alla är politiska. Cykler av kulturkrig avlöser varandra. Tonläget är rabiat. Inte ens inom familjen eller bland vänner kan man söka tillflykt undan hetsiga diskussioner – om covidrestriktioner, transfrågan, bränslepriser eller vad det än må vara. Barriären mellan det offentliga och privata livet har rämnat. Att köra Tesla är politiskt. Bad Bunnys superbowl-framträdande är politiskt.
Utvecklingen är extra dålig för vänstern
Det är inte bara vibe. På 2010- och 2020-talet deltog fler än någonsin i protester och röstade i val. Politiken tar sig dessutom allt extremare uttryck – till exempel i klimataktivisters sabotage, högerextrem och religiös terrorism, och frekventa mord och mordförsök på politiska figurer.
Kontrasten mot den postpolitiska stiltjen kunde inte vara större. Men, menar Jäger, den nya politiseringen är inte heller en återgång till det masspolitiska 1900-talet. Perioden 1914–1989 kännetecknades av både politisk mobilisering och starka sociala institutioner, som förutom att erbjuda gemenskap fungerade som länk mellan medborgarna och staten. Hyperpolitiken är ett blodfattigt spektakel i jämförelse: ”low-commitment, low-cost, and all to often, low-value.”
Politiken skjuter ut och falnar lika snabbt som medias och finansmarknadens konjunkturer. De som engagerar sig enas inte under ett program eller en partipiska. De ingår inte i organisationer med gräsrötter som sträcker sig långt ner i folklagren och har aldrig betalat en medlemsavgift. De kanske på sin höjd har sponsrat en go fund me.
I massorganisationernas ställe finns känsloladdade men flyktiga svärmar av individer som inte har mycket mer gemensamt än att de följer samma konton. Lika snabbt som de samlas skingras de igen, och efter sig lämnar de inga spår. Fridays for Future, Gula västarna, Black Lives Matter, Palestinademonstrationer, och antikorruptions- och antivaxx-protester har inte gjort nämnvärda avtryck trots historisk uppslutning.
Som många andra spårar Jäger de sociala institutionernas förfall till 70-talskrisen och det nyliberala gensvar som aktivt försvagade det folkliga inflytandet för att ”rädda marknaden”. Hit hör Thatchers, Reagans men också Mitterrands och – skulle man kunna tillägga – Perssons och Reinfeldts politik. De slog sönder institutioner som innan gav inflytande åt intressegrupper (till exempel fackföreningar) och flyttade mandat till överstatliga organ bortom demokratisk kontroll (som IMF och EU).
Utvecklingen är extra dålig för vänstern. Även om Jäger poängterar att institutioner över hela det politiska spektrat urholkats – partier av alla färger, fackföreningar, kyrkor, bondeföreningar och konservativa klubbar – har högerns organisationer krympt långsammare än vänsterns. I kapitalismen har konservatismen också en fördel: Det krävs mer institutionell makt för det ambitiösa projektet att ändra ägandeförhållanden och få igenom aggressiv omfördelning än att bevara det rådande.
”Hyperpolitics” är både ett eko av och en slags fortsättning på Bungacast-killarnas ”The End of the End of History” (2021). De påminner också varandra formmässigt med sin mix av samhällsvetenskap och kultur. Förutom Tillmans tar Jäger hjälp av en lång rad tänkare och författare – från Putnam till Pasolini, Sloterdijk till Skocpol, Ernaux till Eribon, Zamora till Žižek, Havel till Houellebecq.
Den sistnämnde är för Jäger den mest emblematiska författaren för den postpolitiska perioden. Houellebecqs hedonist-nihilistiska romanfigurer är spegelbilder av en marknadsdriven ödemark. Men, menar Jäger, i hans senaste och (om man får tro honom själv) sista roman – ”Förinta” från 2022 – känns det som att Houellebecq tappat geisten: ”What to do when the ’entrepreneurs of the self’ of the 1990s become the ’zombie Catholics’ of today?”
Så vilken är vägen framåt när politiken visserligen är tillbaks, men tar sig uttryck i performativa zombies och frenetisk fars? Jäger menar att ”[u]tan återinförande av politiska institutioner kommer vänstern förbli gisslan för maktlös volatilitet, och dess motståndare kommer fortsätta åtnjuta en avgörande fördel” (min övers.). Men det är uppenbart att detta inte kommer hända i första taget. Masspartierna och föreningslivet var produkter av specifika historiska omständigheter. Och de som finns att jobba med nu är allt annat än lovande.
I det ljuset är nostalgin för 2016 lika tragisk som den Tillmans känner inför sitt förlorade rejvparadis. Kanske beror den på att det då fanns en liten tanke om att det fortfarande skulle kunna vända. Visst, protesterna och postandet pågår. Men det känns också som att folk sakta börjar inse att det inte kommer ge resultat. Man vänder sig bortåt och inåt igen, lite som rejverskan i ”Love (Hands in hair)”. Skillnaden är att man är uppgiven snarare än triumferande.
Ruben Lind är skribent på Aftonbladets kultursida.
