Aase Berg har lärt sig mycket av Djävulen
Nya boken är en hyllningssång till jordelivet
Publicerad 2026-03-17
”Hundarnas ö” av Aase Berg
Jag antar att ”Hundarnas ö” – titeln på Aase Bergs nya bok – är allas vår ö. En av huvudpersonerna är visserligen en hundvalp vid namn Mini, en vallhund, och närhelst en hundvalp äntrar scenen vaknar ju alla sinnen till liv, men någon certifierad hundbok har Berg knappast skrivit. På sätt och vis är ”Hundarnas ö” snarare en liten hyllningssång till jordelivet, den enda himmel vi känner till, befolkad av såväl hästar som bävrar och svanar och skriven av en författare som nu rört sig en bra bit in i medelåldern, med vuxna döttrar och ett stabilare liv.
Men det brukar vara just då som ens föräldrar plötsligt blir huvudpersoner igen, efter en lång lucka när barndomen är över. Berg skriver mycket om sin oregerliga mamma – ”vulkanen mamma” – som sakta men säkert går in i demensen. Jag kan inte säga att det är gripande, därför att Berg skyr allt som är gripande, vare sig det gäller hundvalpar eller dementa mödrar. Hon är så märkligt sträng, nästan hård och ibland frånstötande kall i sina formuleringar. Hon konstaterar att hon har lärt sig mycket av Djävulen. Däri ligger också styrkan i hennes prosa: Den flirtar sällan med något, inte ens med Tomas Tranströmers allmänna helighet i svensk litteratur (”den kungliga hovleverantören av dikter”).
Nej, jag har inte läst ett ord i hennes beryktade dagbok men känner av stickigheten i hennes ordkonst även i ”Hundarnas ö”. Frågan ”vad är en människa?” har hon numera ett svar på: Ett djur. Det är förstås posthumanistiskt, evolutionsbiologiskt i stället för kulturellt, men samtidigt öppnar tesen för insikter: ”Jag har hela tiden tagit för givet att det är jag som ska lära Mini saker. Men kanske är det lika mycket hon som undervisar mig.”
Verkligt lärorika är redogörelserna för hur det är att rida; hon skriver så att jag förstår: ”Tyglarna håller jag som vattenglas där ingenting får skvimpa.”
Förr i tiden brukade det talas om att författare skrev ”mellanböcker”, mindre pompösa verk och det här är en sådan. Jag är en varm anhängare av just mellanböcker – de brukar berätta mycket mer om en författare och ibland om livet än de mer ståtliga verken.
”Hundarnas ö” är alltså ingen hundbok, ingen regelrätt essä heller och knappast i första hand ens självbiografisk. Den består av korta stycken som ibland drar litet väl åt det käcka kåseriet och de putslustiga kultursideskvickheterna när hon rör sig mellan sin skärgårdsö, arbetslyan inne i stan och utflykter till sin smått sjukligt bohemiska mamma. Ibland bjuder verkligheten själv på ett dånande skratt – som när hon minns att huggormen som bodde i ett stenparti på mammans tomt fick namnet Göran Persson.
Jag gillar det här. Det är en bok som vill litet allt möjligt. Den saknar dramaturgi och liksom fokus men just därför slår den in kilar i läsarens medvetande. Enskilda rader blir plötsliga strålkastare över sidorna: ”Livet är inte Hollywood. Det går att möta hundar, hästar, rentav andra människor i tillfälliga ögonblick av nåd. Men mestadels är man ensam.”
Ensam, ja. Men som Aase Berg noterar: ”det finns trots allt en kör för solitärer.” Livet är himlen på jorden, skriver hon evangeliskt trots att det oftast är Gamla testamentets grymma texter hon tar spjärn mot.
