Iranska folket betalar krigets höga pris
Niko Erfani var på plats när Israels bomber började falla
Jag reste till Iran för första gången på många år, för att få träffa släktingar och vänner som jag inte hade fått träffa på länge, vissa på över ett årtionde. Mamma och hennes vänner hade planerat resan från Teheran till Isfahan, Shiraz och norra Iran för min skull, för att jag skulle få ha roligt i början av min resa innan min mamma skulle åka tillbaka till Sverige, lite över en vecka in i min vistelse. Det var på nattbussen mellan Isfahan och Shiraz som jag fick beskedet om att Israel hade attackerat Iran.
Vi var bara några dagar in i vår resa när vi väcktes cirka 3.20 på morgonen av att en i vårt resesällskap ropade ut ”De har attackerat Teheran” – vilka ”de” var behövdes inte sägas. Ingen av oss sov något efter det. Mellan alla uppdateringar från Teheran och sociala medier satt vi antingen försjunkna i våra tankar i tystnad eller med tårar i ögonen över vad detta skulle innebära. Jang, krig, var ett ord som ofta återkom under timmarna vi satt i bussen, innan vi ens visste exakt vad som hade hänt och hur. Det är ett ord som bär på mycket mening. Inte bara för att krig alltid har förödande konsekvenser för människor, utan för att det också förde tillbaka minnen från ett annat krig, det åtta år långa Iran-Irak-kriget som resten i resesällskapet hade personlig erfarenhet av. Jang förde tillbaka minnen av flyglarm, av flykt och skräck. Av förlust och död.
Jag lämnade Iran kort efter att vi alla lyckades ta oss tillbaka till Teheran med buss. Det var en lång resa med bil genom flera av Irans provinser till en av gränsövergångarna till Turkiet. Det var en resa som varken jag eller min mamma ville göra eftersom att ta oss ut från Iran också innebar att lämna så många av människorna vi älskar mest bakom oss, i en oviss och skräckfylld situation. Vi hade den ekonomiska möjligheten att ta oss ut och resa tillbaka till Sverige, och ett medborgarskap som öppnar många dörrar, men stora delar av Irans befolkning har ingen av dessa saker. De tvingas genomleva Israels och USA:s attacker, och av alla de människor som lever i Teheran, och i resten av Iran, är det de som har minst som tvingas betala krigets höga pris. Det är de som inte kan lämna sina jobb för att ta skydd där det går, det är de som inte har pengar att betala för bensin, det är de som inte har hus i andra delar av landet, det är de som är papperslösa. Det är de som betalar det högsta priset.
Israel säger sig bry sig om det iranska folket. Samma Israel som tillbringat nästan två år med att begå ett folkmord i Gaza samtidigt som de begår övergrepp efter övergrepp på Västbanken. Samma Israel som bombat Libanon, Syrien och Jemen under de senaste två åren, och under hela sin existens bidragit till krig och folkmord runtom i världen. Det är klart och tydligt att Benjamin Netanyahu och den israeliska staten inte bryr sig om folket i Iran.
Om de hade brytt sig hade de inte sagt till Teherans närmare 10–15 miljoner invånare att evakuera – som att det ens är möjligt att evakuera en stad där så många bor på så kort tid, i ett land där infrastruktur som är nödvändig för civilbefolkningen har bombats. Om Israel hade brytt sig hade de inte ens attackerat Iran till att börja med. Även om det finns vissa som tror att Israels attacker kan befria det iranska folket från den iranska regimen har vägen till befrielse aldrig gått genom bomber. Ett land i spillror och hundratals omlindade kroppar är inte befrielse, det är förödelse. Folket i Iran, mitt folk, är inte spelpjäser i ett större politiskt spel, de är människor som genomlever något djupt traumatiskt. De är människor som slits från sin vardag, eller ännu värre, människor som måste fortsätta sin vardag under förfärliga omständigheter.
Min resa blev något helt annat än vad jag hade tänkt eller önskat och nu sitter jag i Sverige medan många av de jag älskar är kvar i Iran. Vissa av dem har kunnat lämna Teheran medan andra är kvar, för att de inte kan lämna sina sjuka familjemedlemmar, sina jobb eller sina värnpliktiga barn. Det är de jag tänker på när jag skriver detta, det är de som betalar priset för Israels och USA:s attacker. Det är deras liv som behandlas som obetydliga och disponibla.