Jag spår en backlash mot klimakteriekvinnan
För konservativa rörelser är hennes frihet och längtan efter mer farlig
Här är en spådom: Vi kommer inom de närmaste åren få se en backlash riktad mot den medelålders kvinnan och hennes skapande och drömmar. Men jag spår också att hon inte kommer att backa från de friheter hon kämpat till sig.
Just nu finns hon överallt i kulturen, klimakteriekvinnan. Som subjekt, som kreatör, som projektionsyta och sexuell fantasi. Ser jag henne så tydligt bara för att jag själv befinner mig där? Säkert är det så. Men jag tror också att det är något större som pågår.
Den så kallade övergångsåldern har alltid varit en svårtolkad plats. Vad är en kvinna egentligen när hon inte längre är slät och fertil? I ett patriarkalt samhälle blir hon löjlig eller farlig. De flesta kvinnor som brändes som häxor i Salem var över 40, det var knappast någon slump.
Men nu har 70-talisterna nått dit, och det märks. En generation kvinnliga regissörer och författare som är vana att själva stå i centrum skriver fram nya huvudroller och berättelser.
I filmen ”Babygirl” spelar Nicole Kidman en kvinna som fastnat i en frusen position mellan kroppen, familjen och karriären. Hon hanterar det genom total kontroll, samtidigt som hon bär på en hemlig sexuell längtan. Den perfekta robotkvinnan visar sig ha ett kaotiskt inre, eller i alla fall en fitta. Hon söker spänning hos en yngre man, en praktikant i det företag där hon är chef. Filmen, skapad av den kvinnliga regissören och manusförfattaren Halina Reijn utforskar genom erotiska dominanslekar ambivalensen i deras positioner. Men filmen slutar med ett antiklimax – även om den sker i form av en orgasm – när filmens huvudperson försonas med sin make. Det går att tolka som ett prydligt och konservativ lyckligt slut, familjen är intakt och karriären likaså. Eller är det en feministisk omskrivning av filmhistorien, där den utlevande kvinnan alltid blir straffad med död eller galenskap?
En mer radikal vision finns i den amerikanska konstnären och författaren Miranda Julys roman ”Alla fyra”. Även här är utgångspunkten en kvinna mellan 45 och 50 som känner att hon sitter fast i sin relation, i livet, i sexualiteten. Också hon drabbas av en stor passion där objektet är en yngre man. Relationen mellan huvudpersonen och Davey är passionerad och livsomvälvande, men bokens verkliga tema är vad som händer sedan, när July undersöker om det går att omförhandla vad familjen kan vara, denna konservatisms minsta beståndsdel i samhällskroppen. I Miranda Julys vision är det svårt och smärtsamt, men möjligt. När boken är slut har hon lyckats forma om sitt liv utan att – till skillnad från generationen som gick före henne – helt riva dess bärande väggar. Hon lever fortfarande i ”familjen”, men på ett nytt sätt.
I Chimamanda Ngozi Adichies nya roman ”Drömräkning” är tre av huvudpersonerna välbeställda, privilegierade kvinnor som lever sitt liv i skarven mellan ursprungslandet Nigeria och det USA dit de rör sig. Det är inte Ngozie Adichies bästa roman, och i synen på relationer är det en traditionell berättelse. Chiamaka, som bär den större delen av boken med sin uppräkning av förhållanden och kärlekar drömmer om att bli sedd, på rätt sätt av rätt man. Men varken familjens förväntningar eller hennes egen längtan efter tvåsamhet är ändå så stark att den är värd att ge upp frihet för även, om den finns där som ett vemod eller ett sår.
Finns det då inga verkligt radikala blickar på samtiden? I den tyska regissören Florentina Holzingers senaste uppsättning, ”The year without summer”, undersöker hon tillsammans med 20 nakna kvinnor sexualitet och gränser, smärta och död och tankar om evigheten och åldrande. Där robotkvinnan i ”Babygirl” försöker bevara sitt utseende med injektioner och isbad, visar Holzinger brutalt evighetens baksida. I The ultimate facelift lyfts en kvinna genom krokar genom ansiktets kött högt i luften. Huden stramar, smärtan visas upp och genom att göra den synlig blir vår tids lögner om skönhet och åldrande synliga. Holzinger tillåter sig själv att drömma om en syn på både gemenskap och kvinnokroppen. När jag ser den fylls jag av eufori, tänk att det fortfarande går att ha sådana här visioner i denna reaktionära tid. Kanske är det bara möjligt det bara i den värld Holzinger har byggt, där hon helt bäddat in sig i ett kvinnokollektiv.
Därför är det inte heller någon att många kvinnor känner en instinktiv motvilja mot Sverigedemokraterna
Det är inte en slump att dagens konservativa rörelser – både till höger och vänster – ofta bärs fram av män. Kvinnornas relation till 70- och 80-talens frihetsvåg som gav oss både nyliberalismen och kvinnans frigörelse har alltid varit mer komplex. Den vändning bort från industrisamhället och dess underförstådda idé om mannen som familjeförsörjare innebar för många kvinnor verkliga framsteg. Därför är det inte heller konstigt att många kvinnor känner en instinktiv motvilja mot Sverigedemokraterna. Det bottnar i en nedärvd rädsla för att hårt förvärvade friheter ska försvinna.
Min generations kvinnor – 70-talisterna – visste inte hur ny världen var som vi mötte. I skolan och av samhället fick vi tidigt förklarat för oss att jämlikhet var en självklarhet, men samtidigt växte vi upp i en tid när det bara var ett par årtionden sedan kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden. Vi befann oss i början av en revolution som var både oavslutad och starkt ifrågasatt, men som vi förväntades – och försökte – betrakta som färdig. Det gick inte ihop, och misslyckandet lade vi på oss själva. I dag lever vi med den erfarenheten, och samtidigt har många i min generation uppnått verkliga maktpositioner och stor reell frihet. Det skapar både dissonans och nya berättelser.
För ett par år sedan skrev jag att den vita medelålders kvinnan har blivit vår tids köttberg, i alla fall i vissa delar av samhället – bland annat kulturjournalistiken. Vad jag ville peka på är att dagens berättelse om kvinnans ställning och frigörelse är mer komplicerad än tidigare när kvinnoförtrycket var ensidigt och självklart.
Den senaste veckan har jag läst ett meningsutbyte mellan kulturjournalisten Lykke Eder-Ekman och DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman. Eder-Ekman beskriver hur hon njuter av att uppvaktas av äldre kulturmän trots att det känns förbjudet efter Metoo, och kräver att få skriva sant om sina begär. Åsa Beckman svarar med att förklara att denna längtan är naiv och missriktad. I debatt är jag själv benägen att hålla med båda. En kvinna som skriver måste vara fri, det var ju det som var målet. Men också jag blir nervös av tanken på en tid där kvinnor den hårda kamp som denna frihet krävt.
På bara några decennier kom kvinnorna ut i arbetslivet med krav på lika rättigheter och frihet
Varje förändring som ruckar på hierarkier skapar motstånd. Dagens reaktionära politiska våg beskrivs ofta som en backlash mot invandring, men kanske är den till ännu större del en reaktion mot jämställdhetsrevolutionen. På bara några decennier kom kvinnorna ut i arbetslivet med krav på lika rättigheter och frihet. Samtidigt omförhandlades synen på familjen, för efter kvinnans frigörelse kunde denna konservatismens minsta beståndsdel i samhällskroppen aldrig mer bli solid och pålitlig. Det skapade ångest och förvirring; hur ska vi då leva?
Jag vet inte vad kvinnor vill, de är inget politiskt kollektiv på något banalt eller tvådimensionellt sätt. I den samtida, medelålders konsten kommer de därför självklart fram till olika svar. Samtidigt finns det något gemensamt i själva utgångspunkten som handlar om att familj, äktenskap och hur vi lever är just föränderligt. Det farliga med övergångsåldern är att den verkar få kvinnor att se på sitt liv, sina relationer och därmed samhället med otålighet och sedan kräva mer. Mer frihet, mer intimitet, mer mening, mer tillfredsställelse. För ett konservativt samhälle är den längtan i sig både farlig och destabiliserande.
Konstpodd: I själva verket
