Turkiets unga visar vägen mot demokrati
Landet har nått en politisk ”point of no return”
Det turkiska folket kämpar för att återta demokratin ur en auktoritär regims grepp.
Det sker med en improviserad strategi som kombinerar den traditionella oppositionen med ungdomens politiska reaktion.
Om de lyckas kan det visa vägen för andra länder som kämpar mot demokratins nedgång.
Efter 22 år av maktkoncentration, övertaganden av statliga institutioner och förtryck i syfte att göra medborgarna till islamofascistiska undersåtar slår Turkiet tillbaka. Runt om i städerna, inklusive regimfästen, har protester i skrivande stund pågått i fyra dagar. Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu har gjort folk rasande och inom loppet av några dagar har protesterna stegrats till vad som liknar ett generaluppror med krav på demokrati, värdighet och frihet.
Protesterna påminner om Gezi-upproret 2013 men den här gången går ungdomarna ut på gatorna, trots demonstrationsförbud och risken för gränslöst polisvåld – under den här regimen har de förlorat allt hopp om framtiden. Ett av budskapen sammanfattade stämningen perfekt: ”Om vi brinner, brinner ni med oss.” Protesterna är fyllda av politisk humor, precis som 2013, men alla vet att det inte är något skämt: landet har kommit till en politisk point of no return. Tärningen är kastad. Antingen retirerar president Erdoğan, eller … Vad detta ”eller” innebär är djupt skrämmande att tänka på. Men folkets beslutsamhet den här gången saknar motstycke.
Den populäre İmamoğlu är inte bara borgmästare i Istanbul utan också Erdoğans enda politiska rival. Strax innan han på tveksam grund fängslades – enligt regimen för ”ekonomisk korruption, ledare för en kriminell organisation och samarbete med terroristorganisationer” – var han på väg att tillkännage sin kandidatur till nästa presidentval. Flera opinionsundersökningar tydde på att han skulle få större stöd än Erdoğan. Enligt källor nära Erdoğan var planen att gripa och smutskasta İmamoğlu och utse en regimtrogen förvaltare av CHP, det största oppositionspartiet. Det har varit Erdoğans klassiska drag i flera år. Flera borgmästare från oppositionspartier – både socialdemokrater och det kurdiska partiet – har gripits, så att det skulle drabba även İmamoğlu var väntat. I en sista video före gripandet sa han lugnt medan han klädde sig: ”Jag tror på mig själv och på det här landet med mitt folk.”
Hundratusentals människor tog det som en uppmaning till handling och har sen den första kvällen efter gripandet fyllt torgen. När CHP såg omfattningen av protesterna omvandlade man sitt planerade primärval inför presidentvalet till en politisk massaktion. Man uppmanade alla medborgare – inte bara partimedlemmar – att rösta för Imamoğlus kandidatur, för att visa regimen att stödet för honom går långt bortom partipolitiken.
Europas uppfattning verkar vara att Turkiet har blivit ett av dessa oförutsägbara länder där vad som helst kan hända
I gryningen i söndags häktades İmamoğlu anklagad för korruption. Samma dag gav turkiska medborgare sitt stöd genom att rösta på honom, i Turkiet och i partiets valurnor runt om i europeiska städer. CHP försöker nu strukturera de synkroniserade men samtidigt spretiga protesterna, och kanalisera gatuaktivismen till en enad politisk rörelse.
Det som händer nu kan vara förvirrande och ibland förbluffande med tanke på de gränslösa lögner och knep som en auktoritär ledare använder sig av. Turkiets ”charm” gentemot väst har dessutom tappat glansen sedan det blivit tydligt att Erdoğan nu enväldigt styr landet. Europas uppfattning verkar vara att Turkiet har blivit ett av dessa oförutsägbara länder där vad som helst kan hända, så varför ens försöka förstå det.
Nyligen skedde dock en nytändning i intresset från Europa och USA, på grund av Trumps tillbakadragande av stödet mot Ryssland. Turkiet har Natos näst största försvarsmakt, vilket gör Erdoğan till en ovärderlig allierad för Europa mot Putin. Mot bakgrund av det ryska hotet bryr sig de europeiska ledarna mindre om Turkiets grad av demokrati och om Erdoğans legitimitet som ledare. Risken finns att Europa överger det turkiska folket i deras kamp.
Men det som händer i landet kan ändå kasta ljus över vår tids centrala fråga: Hur kan demokratin återinföras efter ett auktoritärt angrepp? Svaret skulle utan tvekan vara användbart även för Europa och USA.
Under det senaste decenniet har vi i flera europeiska länder och i USA sett att det inte fungerar att hålla ihop den politiska mitten. Inte heller den ockupationsartade gatuaktivismen – hur inspirerande den än må vara – klarar att hejda fascismens framväxt. Efter min bok ”How to lose a country” (2019) där jag undersökte globalt gemensamma mönster i den samtida fascismen, har jag funderat på en politisk idé som kan vara ett alternativ till de ”försök igen, misslyckas igen”-strategier som har uttömts under de senaste åren, nu senast i USA.
Deras närvaro förändrar på ett definitivt sätt stämningen i den politiska rörelsen
Det är uppenbart att de traditionella politiska partierna – Demokraterna i USA och socialdemokraterna i Europa – har misslyckats att bli en samlingspunkt för den politiska och moraliska vrede som ledare som Erdoğan och Trump skapar. Samtidigt når gatans politik inte på egen hand de övre politiska skikten eller så hålls den nere, som i Turkiet, med ett militariserat våld. Den politiska energi som flödar från gatupolitiken är alltför oförutsägbar för att kunna omfamnas av de traditionella politiska partierna, samtidigt som den energiska unga massan är tveksam till att anpassa sig till gårdagens politiska institutioner.
De en gång progressiva oppositionspartierna liknar i dag skeppsvrak, förfallna strukturer. De har förlorat all sin vitalitet efter att under fem decennier ha anpassat sig till den nyliberala hegemonin, och de har kapat de gamla banden till samhällets progressiva delar. Partierna är byråkratiserade, trögrörliga jättar som inte klarar att hålla jämna steg med den nya snabbfotade ytterhögern. Så vad är lösningen? Jo, att förvandla vraket till ett rev.
Det som sker i Turkiet nu är att den ungdomliga energi som stimmar runt det gamla vraket blåser liv i det och förvandlar det till ett rev. I flera dagar har unga ledare talat vid viktiga partimöten och hela tiden varit med och förhandlat om gemensamma handlingar. Deras närvaro förändrar på ett definitivt sätt stämningen i den politiska rörelsen och driver det socialdemokratiska partiet framåt, mot ett nytt liv. I processen lär sig de unga att navigera denna långsamma jätte, samtidigt som jätten anpassar sig för att bli tillräckligt rörlig och modig för att möta regimens stenhårda taktiker.
Den stora frågan nu är: Kommer den ungdomliga energin från gatans massor att släppas in i vraket och förvandla det till en levande organism, robust nog att stå emot den historiens våg som för oss mot ett auktoritärt styre? Inom de närmaste dagarna kommer Turkiet att ha ett svar.
Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar. Den här texten publiceras även i spanska El Mundo.
Översättning från engelska: Anna Andersson.
