Du och jag, Göran, i nya krigsekonomin
Nittiotalets drakoniska åtstramningspolitik har nått sitt slut
”Göran, jag kan lova dig …” Som betalande medlem i det socialdemokratiska partiet får man ibland brev från partiledaren. Det är massutskick, men ett program stoppar in mitt förnamn på några centrala ställen – och jag rycker då alltid till. Häromdagen kom ett sådant brev, efter att partiet på en pressträff föreslagit en totalförsvarsfond på 250 miljarder, alltså ungefär hälften av vad som läggs på en haltande offentlig sjukvård i dagens Sverige.
Åtskilliga socialdemokrater jag känner formligen jublade över beskedet. Äntligen släpper S förbudet mot lånefinansiering: Nittiotalets drakoniska åtstramningspolitik har nått sitt slut. Och visst, det är strålande, och partiet talar om att även sjukvård och infrastruktur behövs i totalförsvaret. Men fullt ut kunde jag inte delta i jublet, särskilt inte när jag läste brevet jag fick, med apokalyptiska vädjanden som ”Det finns ingen tid att spilla, men du och jag, Göran …” Jag tänkte på den gamla amerikanska affischen: Uncle Sam needs YOU – där ett stort finger pekar på just dig.
Personligen fattar jag inte ens varför vi inte tar de pengar vi kan få loss och direkt skickar dem till Ukraina så att landet kan försvara sig
Magdalena Andersson, i vart fall hennes spökskrivare, slår fast att vi lever i ”exceptionella tider” och det kräver exceptionella beslut och att nu behöver vi ”fokusera på tre saker: 1/ Öka takten i upprustningen av vårt lands försvar och bygga ut försvarsindustrin. 2/ Stärka Sveriges samlade motståndskraft. 3/ Stärka samhällsgemenskapen.”
Men har vi inte länge nu levat i exceptionella tider och borde inte en klimatfond på samma belopp i så fall för länge sen sjösatts? Klimat och miljö nämns inte, trots att den svenska naturens motstånd (inte minst skogens) sannerligen behöver stärkas. Och borde vi inte för länge sen låtit staten låna till ett rejält offensivt efterkrigsprogram för allt från järnvägar och bostadsbyggande till reparation av a-kassa och välfärd?
Individualist som jag är blir jag alltid skeptisk när det ropas uppifrån samhällstoppen efter stärkande av samhällsgemenskapen. Särskilt i ett läge där vi i försvarsfrågor i praktiken redan har en samlingsregering och finansminister Svantesson nu talar om en krigsekonomi. Då dränks sådana småsaker som den där hamnarbetaren som sparkats i Göteborgs hamn för att han utgör ett hot mot rikets säkerhet (hamnarbetarna ville bojkotta krigsmaterial till Israel). Eller den stickande rebellmamman som fockades från Energimyndigheten för att hon ansågs vara en säkerhetsrisk.
Socialdemokraternas tre punkter skulle historiskt platsa i vilken konservativ världsbild som helst. Varje tillstymmelse till de under ett sekel rådande idéerna om nedrustning, diplomati och – mest fasaväckande av alla ord – fred är nu utraderade från partiets retorik. Har samtliga socialdemokrater genomgått samma nytestamentliga omvändelse på vägen till Nato som den tidigare övertygade Natonejsägaren Peter Hultqvist gjorde för några år sedan?
Hur många klassiskt lagda socialdemokrater finns det därute som vantrivs i den nya försvarsretoriken? Kanske det inte är så många. Natomedlemskapet innebar a till kärnvapen, DCA-avtalet ja till utländska militärer under ÖB:n Trump i Sverige. Jag är genuint osäker på hur majoriteten socialdemokrater (i alla fall männen) till slut skulle reagera på förslag om europeiska, nordiska eller blågula kärnvapen om partiledningen skulle förespråka det.
Personligen fattar jag inte ens varför vi inte tar de pengar vi kan få loss och direkt skickar dem till Ukraina så att landet kan försvara sig. Inget överhängande militärt hot finns mot Sverige och den ryska imperialismen lyckas inte besegra ett långt svagare Ukraina. I statstelevisionen har till och med rapporterna om kabelsabotage i alla fall tillfälligt upphört; de nådde en kulmen efter Folk och försvar i vintras. (Jag kallade ett tag rapporteringen för kabel-tv).
Mitt förnamn förekommer bara tre gånger i partiets brev. Varje gång får jag ett slags intimitetschock: ”Du och jag, Göran.” Jag räknas in i ett kompani, en brigad, en krigsekonomi. Enda trösten är väl att jag inte ombeds att köpa några lotter.
Café Bambino: ”Att ta hand om barn är så oerhört tråkigt”
