Hon skriver dramatik från frontlinjen i Ukraina
Alina Sarnatskas arbeten handlar om kärlek och hopp
– Jag har gjort skandal i Ukraina som jag är väldigt stolt över, berättar den ukrainska dramatikern Alina Sarnatska under sin blixtvisit i Stockholm.
Skandalen i fråga gäller mottagandet av den delvis självbiografiska pjäsen, ”Balance” (ej översatt till svenska), som orsakade en del rabalder på grund av det grova språket, där bland annat en teaterdirektör skrev ett öppet brev om pjäsen och gjorde avbön för uppsättningen.
– Det är en intim historia om hur jag förlorade mina vänner vid fronten. Hur jag var tvungen att lägga min bästa vän i en liksäck. Jag kan inte förstå hur man kan vara så själlös att man reagerar på att det är mycket svordomar i pjäsen.
Det är oundvikligt att tolka in dessa lemlästade föremål som en metafor för annat än effekterna av den ryska invasion som nu pågått i fyra år
Ett motiv som verkar upprepas i Alina Sarnatskas pjäser är föremål som saknar lemmar. I scenanvisningarna till ”Militärmamma” står det beskrivet hur rollfigurerna sitter vid ett trebent bord som stöttas upp med gröna lådor. I ”Balance” får vi stifta bekantskap med ett litet mjukisdjur som tappat ett ben.
Det är oundvikligt att tolka in dessa lemlästade föremål som en metafor för annat än effekterna av den fullskaliga ryska invasion som i dag pågått i fyra år – vare sig det är städer i ruiner, splittrade familjer eller människor som blivit skadade.
Vid tidpunkten för Rysslands invasion var Sarnatska doktorand i socialt arbete med inriktning på våldsutsatta kvinnor. Hon kände att hon behövde göra en insats och tog värvning som fältsjukvårdare. De andra alternativen som var öppna för kvinnor på den tiden – i köket eller administrativt arbete – var inget som lockade.
– Jag är usel på att laga mat och när det kommer till pappersarbete gör jag ofta många misstag, berättar hon.
Medan hon låg vid fronten fick hon genom sina hudlösa skildringar av sitt och sina kamraters liv många följare på sociala medier. När vi ses ska hennes första pjäs, ”Militärmamma”, framföras som en gestaltad läsning på Dramaten och möta svensk publik för första gången.
Vad handlar den om?
– För mig handlar den om kärlek. När civila ukrainare går med i armén gör de det av plikt och kärlek gentemot dem de lämnar bakom sig. För de som inte kan försvara sig, som folk med funktionsnedsättningar eller gravida kvinnor. Så kvinnan i pjäsen väljer att försvara sitt barn genom att lämna det för att gå med i armén.
I pjäsen finns det en scen där huvudpersonen Nastia beskriver sina första intryck av att komma till ett förstört Butja i mars 2022. Monologen beskriver overklighetskänslorna som uppstår när man plötsligt ställs inför förödelsen. Fasan varvas med doftminnen av nybakad paj när skymten av ett blommigt lakan som ett lik är insvept i väcker minnen av somrarna hos farmodern.
– Den monologen är min personliga upplevelse. Jag hade gått med i bataljonen, säg, igår, och idag står jag inför det här. Jag förstod inte varför de grävt de här märkliga groparna utanför kyrkan, tills jag såg kropparna.
”Militärmamma” kom till inom ramen för ett projekt som dramatikern Maksym Kurochkin sjösatte i samarbete med Veteranernas teater för ett par år sedan. Nu har hon skrivit flera pjäser som satts upp på olika scener både i Ukraina och utomlands. Efter besöket i Stockholm ska hon åka till Lviv för en uppsättning av ”Balance” på Les Kurbas-teatern samt ta emot ett pris för pjäsen ”Menstruation” i Kiev.
Numera handleder hon själv veteraner inom ramen för Veteranernas teater, men hon avvisar bestämt att projektet handlar om terapeutisk traumabearbetning.
– Som socialarbetare med en examen i psykologi vill jag betona att terapi är terapi. Visst kan skrivandet ha helande effekter, men det är inte poängen med det här. Poängen är att ge veteraner nya professionella färdigheter som manusförfattare.
Man tänker ju annars att konstnärliga färdigheter betraktas som icke-essentiella i tider av kris, som till exempel krig, men du hävdar att det är motsatsen?
– Ja, det handlar om att tillföra hopp om framtiden.
Kyrkan har reagerat mot att man har ett krucifix av mensbindor i scenografin
Skandalen med ”Balance” är inte enda gången Sarnatska gjort någon förbannad med sina pjäser. Hennes pjäs ”Menstruation” skildrar sexarbetares liv under kriget. Kyrkan har reagerat mot att man har ett krucifix av mensbindor i scenografin medan vissa feministiska grupper menar att sexarbete inte ska skildras på det sättet.
Pjäsen är baserad på autentiska vittnesmål av kvinnor som Sarnatska kommit i kontakt med inom ramen för sitt arbete med hjälporganisationen Club Eney som riktar in sig på skadereduktion hos utsatta grupper inom bland annat sexarbete och missbruk.
– Framför allt är det många som stör sig på att det handlar om kvinnor och inte om män.
Du säger att du är stolt över att folk blir förbannade av din dramatik? Hur kommer det sig?
– Det är för att det brukar vara de bästa som väcker sådana känslor. Det är en bekräftelse på att jag är på rätt väg.
För Sarnatska är dock inte provokationen ett självändamål. När hon reser runt om i Europa för att tala om sina pjäser gör hon det med en uttalad mission.
– Jag vill påminna omvärlden om att fortsätta prata om Ukraina.
I slutscenen av ”Militärmamma” är det en grupp män som ska upprätta en minnesplakett över Ukrainas fallna soldater. Samtidigt är det som att huvudpersonen Nastia håller på att bli levande begravd utan att någon hör hur hon skriker att hon fortfarande lever.
Sarnatska medger för mig att hon egentligen ville att det partiet skulle strykas från den svenska iscensättningen – att det sätt som det representerar hur veteraner behandlas kommer att vara obegriplig för en publik utanför Ukraina. Samtidigt är Nastias rop – ”Men jag lever!” – kanske viktigare än nånsin för omvärlden att idag fortsätta höra.
