Sveriges vagga – varken vit eller hjältemodig
Verner von Heidenstams vikingasaga blir stolpig dockteater
Publicerad 2026-02-23
”Folke Filbyter” på Östgötateatern
Verner von Heidenstam saknar cred i vår tids kulturkretsar. Nationalskalden som i det tidiga 1900-talet hade stjärnstatus ses i dag mest som en pinsamhet – hans romantiska vurm för vikingahövdingar och Karl XII har gjort honom till extremhögerns favorit. Går hans verk att rädda?
Den som går tillbaka till Heidenstams texter upptäcker att det faktiskt finns en del saker att gilla. Ta till exempel mastodontromanen ”Folke Filbyter” (1905) som utspelar sig i övergången mellan vikingatid och kristnande i dagens Östergötland.
Det är en storvulen och på många vis daterad saga med dvärgar, skattkistor, blot och brudrov. Men huvudpersonen Folke Filbyter, urfader till folkungaättens kungar, är ingen skinande vikingahjälte. Han är komplex: rik som ett troll, fet och feminin, föraktad, hånad och tragisk (han har nämligen ett hjärta). Han tar en ”finndvärg” till hustru och deras rasblandade son Ingevald ger upphov till den förste kristne jarlen som är långt ifrån en rättfärdig man. Här har vi alltså Sveriges vagga, varken vit eller vacker och hjältemodig.
Kanske såg Erik Holmström från Malmö Dockteater en chans att röva hem Heidenstam från högerfolket. Eller så är hans uppsättning c/o Östgötateatern helt enkelt svaret på en lokal, folkbildande beställning. Linköping har ju både Filbyterstaty och Filbytergalleria, men få vet nog vem gubben var (om han ens fanns, källorna är osäkra).
Oavsett motiv är det synd att det inte riktigt lyfter på Stora Teatern. Scenen fylls förvisso av sevärda trollrufsiga figurer, atmosfärskapande skuggspel, dånande stämmor och anakronistiska musikalnummer, men det stora formatet tar udden av den charm som annars är Holmströms signum. Hans uppsättningar brukar koppla an till lekrummets halvimproviserade förvandlingar och kast, om han så gör ”Faust” med pappfigurer eller Jackie Collins med barbiedockor. Mycket hänger på loopen med publiken som smittas av magin.
I Linköping uppstår ingen publikloop. Vi tittar från ett avstånd på ett spektakel. Tom Silkebergs dramatisering skapar överskådlighet genom smarta bortklipp av övertaliga Filbytersöner och kungar, men greppet med berättaren blir problematiskt. Caroline Harrysson som guidar publiken genom förloppet har en völvas magnetiska pondus – men följden blir att spelet reduceras till lustig illustration. Völvan förtäljer vad som hände, och sedan ser vi det hända. Energin dras ur själva gestaltningen, som blir stolpig.
De flesta av sagans figurer – Folkefamiljen, grannar, skogsmän, trälar, hönor – gestaltas av fulroliga kroppsstora dockor som framförs av en eller flera spelare klädda i svart (lite bunraku-style). Några figurer – främst de kristna – spelas av maskbärande skådespelare som buktalas av andra, vilket gör även dem docklika. Röstskådespeleriet och sången (Martin Henriksson-Urech!) imponerar och det finns en poäng med att se teaterspråket och historien så tydligt konstrueras, åtminstone på ett konceptuellt plan.
Om sagan om Folke Filbyter återgår till dimmorna ska jag bättre minnas sonen Ingevald (Klara Enervik/Thora Möller Jensen). Han slits mellan tre versioner av tro – dvärgarnas, hedningarnas och Vite Krists – och vi ser i realtid hur glåporden om hans tagelsträva dvärghår förvandlas till ett självhat som måste få utlopp. Hans patetiska hatkärlek till sin rovtagna hustru gör ont, liksom våldtäkten på henne (lika levande död som den docka hon är). Denne identitetskrisande unge man känns farligt tidlös. Han är så långt ifrån en idealiserad hjälte någon kan vara.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
