Mats Eks sista dans – en underbar koffeinkick
Stjärnkoreografer gör vardag till fest med Kungliga Baletten
Publicerad 2025-02-08
”Infra” av Wayne McGregor
”En kopp kaffe” av Mats Ek
Koreografen Mats Ek fyller 80 i april och har under sin långa karriär gjort tio verk bara på Kungliga Operan. Nya stycket ”En kopp kaffe” för Kungliga Baletten, kan kanske vara hans sista, säger han själv. Han har inte fattat något beslut, men har så att säga tagit detta ”kanske” med i beräkningarna. Detta framgår av ett samtal med honom och Marie-Louise Ekman som Operan publicerat på sin webb inför denna urpremiär. Ekman, som fyllde 80 i höstas men uppenbarligen inte heller har gått i pension än, står för stiliserad scenografi och färgstark kostym i detta nya stycke. De har arbetat ihop många gånger tidigare, första gången för 50 år sedan, så när de nu återigen slår sina kloka huvuden ihop är det på flera vis en cirkel som sluts.
Denna minnesvärda premiärkväll inleds dock med en annan danshistorisk markering, eftersom det också är första gången Kungliga Baletten dansar Wayne McGregors ”Infra” från 2008. Den brittiske koreografens numera legendariska stycke till Max Richters känslopulserande, elektro-mekaniskt influerade musik, skapades ursprungligen för The Royal Ballet i England och har gjorts i flera nyuppsättningar. Precis som i Mats Eks nya balett (som ligger sist i kvällens program) är också McGregors stycke resultat av ett kreativt samarbete mellan koreograf, kompositör och bildkonstnär.
I ”Infra” framför tolv av Kungliga Balettens dansare McGregors på samma gång abstrakta som vardagsnära koreografi under konstnären Julian Opies digitala bård av promenerande, stiliserade streckgubbar. Och det är ren lycka att se Kungliga Baletten förkroppsliga McGregors mjukt mänskliga stycke med dess tekniska, matematiskt anstrukna inramning. En bittersöt bild av livets parallella världar — av teknik, effektivitet och rusningstrafik, kontra känsloframkallande, mänskliga möten. Så ”Infra” håller absolut än och känns, ja, tidlöst angelängen.
Efter paus blir det ännu mer vardag, även om det i allra högsta grad känns som en fest att få njuta av Mats Eks ”En kopp kaffe”. Här är estetiken också betydligt mer analog. Kaffet, denna ursvenska kulturdryck som inte ens kommer från Sverige blir ett självklart, fysiskt nav på scenen. Detta sociala kitt som följer oss genom livet i såväl vardag som fest, i glädje och sorg, är här konstnärlig utgångspunkt och tycks likt sin doft liksom sprida inspiration i rummet, påverka relationer och agera koreografiskt bränsle för humor och dramatik.
Kungliga operans scen blir nu som ett slags uppsamlingsplats för flera kära återseenden av olika Mats Ek-signum. Det ofta återkommande bordet i hans verk är denna gång en serveringsvagn att dansa på, kring och med. Att servera kaffe från, så klart, men också att skjutsa runt varandra på genom livet, från barnvagnstiden till en ålderdom på hjul.
På urpremiären dansar Ana Laguna (snart 70) och Yvan Auzely (65) rollerna som det äldre paret. Ett slags urpar i en pågående relation som man har kunnat följa i Mats Eks konstnärskap, genom åren och i olika duetter. Också i form av just dessa dansares kroppar i olika åldrar. För tio år sedan gjorde Laguna och Auzely det korta Mats Ek-stycket ”Yxa”, ett slags scener ur ett äktenskap-duett om ett par som puttrar på i vardagen och i sina relationsroller. Redan då, när Auzely högg ved och Laguna som hans fru sökte uppmärksamhet, tänkte jag att det var så fint att få se dessa äldre kroppar dansa med i Eks konstnärliga utveckling. Att återse dem så här ytterligare ett decennium senare, och se dem så att säga ta ännu ett koreografiskt steg på ålderstrappan, är rent ut sagt en makalös ynnest.
Detta äldre, svartklädda par definierar sitt utrymme och ritar ut sitt space med armar och ben. Runt dem — och som i kontrast till deras tvåsamhet — dansar den unga generationen med sina kroppars avundsvärda mjukhet och spänst — och i sin tids rollspel. Tjugo kvinnliga och tio manliga dansare sammanlagt skildrar dynamik och maktrelationer, med putsdukar och kastruller. I en scen bär kvinnokollektivet runt och liksom leker med en helnaken man (Daniel Norgren-Jensen) och applåderar honom sådär kvinnligt uppmuntrande för hans enkla bedrifter. I en annan radar männen upp sig militäriskt, aggressivt och hotfullt.
Mats Eks smak för teatralt gestaltande speglas i såväl steg som blickar, från bestämt definierande till lätt och svepande, och i Erik Berglunds stämningsskapande ljusdesign som skiftar mellan dagsljus och blodrött, från diffust känsligt till kontrasterande, silhuettframkallande. Hovkapellet matchar detta jordnära men samtidigt tidlösa Ek-universum med kompositören Anders Hillborgs musik, som spänner från varm, omslutande känslighet till våldsamt dramatiska stråkar.
Denna underbara men ack så korta koffeinkick avslutas i en olycksbådande bild av vår våldsutsatta jord, när dansmattan rivs upp och scengolvet tycks sluka allt liv. Förgängligheten är ofrånkomligen ett faktum, och om detta nu är Mats Eks sista dans så ber jag att få tacka ödmjukast för kaffet. För den alltid lika fräscha men samtidigt så välbekant utsökta smaken.
