Zumbaledaren fick mig att se det fina Sverige
Det var inte bättre förr – landet har alltid varit fint och fult på samma gång
”Vart tog det fina Sverige vägen?” undrade drottning Silvia när hon besökte Örebro efter massmordet. Hon uppmanade alla att hjälpa till att bygga upp landet igen.
Lena Mellin skrev i denna tidning att drottningens ”enkla ord sammanfattade vad väldigt många människor kände och känner – vart tog det Sverige vi vant oss vid vägen? Utan sprängningar, offentliga avrättningar och bestialiska massmord.”
Dagen efter attacken i Örebro hör jag Gunnar Bolin säga i ”Talkshow i P1” att samtiden är så hemsk nu till skillnad från förr: ”Skulle man backa tio, femton år och skulle ta en tidningssida från januari 2025 så skulle man säga det där samhället orkar jag inte leva i”.
Det är klart att dådet på Risbergska skakar om – men jag tycker att nostalgikerna har fel. Det fina Sverige finns alltid kvar. Och det fula. Sverige har alltid varit fult och fint samtidigt, precis som alla andra länder.
Vi kom hit 1989 och kraschlandade rakt in i den motstridiga bilden
Kanske är mitt perspektiv präglat av min första tid i Sverige. Vi kom hit 1989 och kraschlandade rakt in i den motstridiga bilden. Vi mötte omsorg – men också en hel del våld och fick höra att vi var oönskade. Åren efter att vi kom bröt den ekonomiska krisen ut och en halv miljon människor förlorade jobbet. Hela 90-talet präglades av nedskärningar, strejker, våld och tragedier. Lasermannen sköt svarthåriga, nazister brände ner flyktingförläggningar och mördade John Hron, Gerard Gbeyo och Björn Söderberg. 1993 utsattes Trollhättans moské för en mordbrand. I december 1994 sköt två män rakt in i nattklubben Sturecompagniet, dödade fyra och skadade 120. Hösten 1998 tog den anlagda diskoteksbranden i Göteborg 63 ungdomars liv. 1999 mördades poliserna Olle Borén och Robert Karlström i Malexander.
Nej, allt var inte bättre förr.
I lördags släpade jag mig till gymmet och in i träningssalen kom en skallig, glasögonprydd man i 60-årsåldern som såg ut att jobba på Skatteverket. När han tog av sig jackan stod det ”Zumba-instruktör” på tröjan. Av nyfikenhet frågade jag om zumban och mannen berättade att det är en träningsform som bygger på latinamerikanska rytmer. ”Ska du inte vara med?” frågade han.
Artig tackade jag nej och förklarade att koordination inte är min grej. Men han gav sig inte och det slutade med att jag dansade. När musiken kom i gång fick mannen hela salen att tro att de var på semester i Havana. Han sjöng med på spanska och skakade på höfterna som om det inte fanns någon morgondag. I salen var vi olika åldrar, kön och nationaliteter som leddes av en flintis som älskar dans. Det fina Sverige finns – vi bygger det hela tiden tillsammans.
Mini Bambino: Vad är det för fel på att vara stoiker?
