”Allt är på glid – rädslan är tillbaka i Ryssland”
Åsne Seierstad tog stora risker i arbetet med nya boken
Som ung levde Åsne Seierstad i ett frihetsrusigt Ryssland.
Landet hon återvänder till – och skildrar i nya ”Ofred” – har lärt sig att kontrollera folkets tankar.
– Allt är på glid. Glädjen är borta, säger hon.
Åsne Seierstad, 55, har precis anlänt från Oslo och rullväskan smattrar mot golvet. Ett nummer av Aftonbladet ligger på ett bord och hon stannar upp inför rubriken Expertens analys: Så kan Sverige stoppa Putins krig.
Hon ler, tar med sig tidningen.
– Den här borde jag nog läsa.
Det är många som ber om hennes analys. Vad blir det av Ryssland, av Ukraina?
Hon konstaterar:
– Något måste hända nästa år. Ryssland har ju inte mänsklig kapacitet för kriget längre.
Relationen till Ryssland skapades tidigt. Där såddes ett frö till den hon skulle bli som journalist: kameleonten, som blir en del av samhället hon dokumenterar, ända in i människornas hem.
På 1990-talet ville hon lära sig ryska, och kom att bo i dåvarande Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg.
– Jag hade turen att träffa en tjej som berättade att det fanns en ledig säng på ett ryskt studenthem. För det var så att utlänningar bodde på ett ställe och ryssarna på ett annat. Jag skulle agera rysk student och ta över hennes identitet på studenthemmet. Det gick bra. Och då började jag verkligen lära mig ryska, säger hon och konstaterar leende:
– Jag levde ett väldigt ryskt liv med dem och såg deras perspektiv. Och senare har jag ju alltid flyttat in hos folk och hållit på, men det gjorde jag alltså faktiskt redan då.
”Demokratin hamnade lite i vanrykte”
Åsne i tjugoårsåldern rörde sig i Leningrads teatervärld, livsstilen var bohemisk. Skillnaden mot Norge var stor. Hårdare kanter. Mer fylla och slagsmål. Men framför allt ett Ryssland i makalös förändring, på gott och ont.
– Det var ju en tid då alla fönster och dörrar öppnades mot demokrati och yttrandefrihet och pressfrihet och organisationsfrihet. En otrolig frenesi av aktivitet och förhoppningar. Människorna var inte längre rädda för makthavarna. Det hade börjat hända redan under Gorbatjov, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt var det ett system som kraschade – och det nya byggdes inte upp. Priserna sköt i höjden, många hade inte råd. Längre fram på 1990-talet började människor som hade det svårt att sätta likhetstecken mellan demokrati och social misär. Demokratin hamnade lite i vanrykte.
Vi rusar framåt 30 år. Putins avtryck. Anfallskrig i Ukraina. Ett Europa som rustar för strid. Journalisten och författaren Åsne Seierstad har sålt tre miljoner böcker. I den senaste – ”Ofred” – återvänder hon till Ryssland.
– Allt är på glid. Glädjen är borta. Rädslan är tillbaka i Ryssland. Man är rädd för att säga fel ord. Nu är det straffbart att säga krig, invasion, annektering. Vissa sitter i fängelse för saker de sagt i telefon.
Hon beskriver ett godtyckligt system som får ett helt folk att idka självcensur.
– De fängslar några för att statuera exempel. De har inte kapacitet till att gripa alla som använder ordet krig, men så länge de fängslar tillräckligt många så vet de andra vad de inte får säga. Det är ett rätt deprimerat land. Därför valde jag ordet ”ofred” – det är inte krig inne i Ryssland, men inte heller fred. Det är en känsla av ofred som klibbar sig fast.
Under två och ett halvt år reser Seierstad åtta gånger till Ryssland, lirkar sig in med ett författarvisum. Tar stora risker, ibland krävs skådespelarinsatser.
– Jag ville förstå vad som händer i Ryssland. Varför ryssarna inte protesterar mer. Är det Putins krig, är det ryssarnas krig? Hur har de låtit detta passera?
”Hatar Zelenskyj”
Hennes gamla vänner vågar inte prata med henne om kriget. Hon möter oppositionella som står under bevakning, journalister i ett omöjligt system, kvinnor som hoppas få hem sina män från fronten. Ungdomar som citerar propaganda, att Ukraina startade kriget. En kvinna säger att hon ”hatar Zelenskyj”.
– Tänk hur Zelenskyj framställts i ryska medier, bilden av honom har de byggt länge. Hon tror att det är hennes egen idé att hata honom.
Men framför allt utgår Seierstads berättelse om Ryssland från en lynnig, traumatiserad, försupen man. En desertör. Wagner-soldaten Andrej Medvedev som flydde till Norge 2023. Skildringen av Andrej och hans familj målar upp ett långt skifte.
– Jag mötte honom, och han började berätta om flykten, sen om barndomen, säger hon.
– Jag tänkte: det här är ju den ryske soldaten. Klassisk fattig kille, svåra sociala villkor, i hans fall splittrad familj, våld, alkoholism. Väldigt många ryska soldater har den typen av bakgrund.
Arméledningens rekryteringsbas befästs i boken: ”De bästa soldaterna är de som ingen kommer att sakna.”
Ledaren dog i flygkrasch
Hon beskriver arbetet som en resa, med vissa bakslag. Som när hon sommaren 2023 kliver ombord på ett tåg, lyckas ta sig ut på internet – och inser att Wagnergruppen stormar mot Moskva – som hon i hög hastighet är på väg bort från.
– Jag kände mig som en idiot. Händer det här – och jag får inte med mig det?
Men kuppen stannar av. Wagnergruppens ledare dör i en flygkrasch några månader senare. Krigsmaskineriet mal vidare.
Just nu handlar rubrikerna om svåra fredsavtal. Men Åsne Seierstad har inte känt någon rädsla för att boken ska bli inaktuell – om kriget plötsligt skulle ta slut.
– Berättelserna kommer fortsatt vara aktuella. Vilka är de här människorna? Det är lika intressant att lära känna ryssarna när man ska skapa fred med dem, som när man är i konflikt med dem.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
