Hyresrätter ses som ett vidrigt tvångsmedel
Segregeringen försvaras med näbbar och klor
”Kampen mot hyreshöjningar fortsätter” hälsar Hyresgästföreningen i ett mejl med små affischer att skriva ut och sätta upp i trapphuset. Absolut. Efter tre år av rekordhöjningar är det många av oss hyresgäster som har fått nog. Ändå agerar jag inte alls och jag kan ibland fråga mig själv varför.
Medan ränteavdragen gör fallet mjukt för bostadsrätts- och småhusägare finns inget större stöd till hyresgäster. Jag förstår att Hyresgästföreningen kämpar och det är i en motvind som inte ser ut att bedarra. Den består av fördomar mot hyresgäster i allmänhet, och förstås en ojämn kamp mot ett system som för länge sedan vänt ickeägande individer ryggen. Eller så här: hur många texter om hyreshöjningar har du läst på senare år? Hur många om räntan? Hur många om ”så gör du för att sänka din ränta” versus ”så kan hyrorna sänkas i ditt område”?
2023 bodde 2,7 miljoner personer i hyresrätt, 1,8 miljoner i bostadsrätt och fem miljoner i ägt småhus. Fler bor definitivt i någon typ av ägt boende, men en stor grupp människor gör det inte. Andelen hyresrätter i Stockholms innerstad (varifrån journalistiken styrs) är 37 procent, i Stockholm i sin helhet en högre andel, 42 procent. Journalister och redaktörer som envisas med sina ständiga anpassningar till det ägda boendet har stor chans att åtminstone bo grannar med hyresgäster. Kanske stå i samma kö på Ica?
Hyresrätter i villakvarter är varken nytt eller radikal
Det är nu vi kommer till den första punkten: fördomar mot hyresgäster. För vad är det frågan om när idéer om att bygga blandat blir så hårt kritiserade, som när oppositionen arbetar på sådana förslag?
Hyresrätter i villaområden beskrivs som chockerande radikalt, ett tvångsmedel så vidrigt att motargument inte ens behöver formuleras. Den här konflikten, som har börjat med vänsterns krav på fler och billiga hyresrätter och Socialdemokraternas integrationsprojekt som bygger på att befolkningen måste blandas, den synliggör en människosyn som jag hade önskat att jag inte såg.
Att bygga småhus nära hyreskomplex, bostadsrätter där hyresrätterna dominerar, eller hyreshus i radhusområdet, är varken nytt eller radikalt. Det är ganska traditionell stadsplanering. När det fanns en sådan byggdes det blandat, ett par flerfamiljshus, radhus, villor. Det är så mindre orter och förorter ser ut. Det alltid lika utskällda miljonprogrammet bestod till en tredjedel av småhus, en form av bebyggelse som började utvecklas sent i det projektet (eftersom det efterfrågades).
Det som är nytt är inte den här sortens planer, det är att segregering försvaras med näbbar och klor. När sommaren började dofta höst publicerades en kolumn i Göteborgs-Posten på temat hyresgäster som hot mot hederliga medborgare. Premissen att det självklart är något uselt och dåligt att förtäta villaområden behöver inte ens sägas i texten – överenskommelsen med läsarna är gjord för länge sedan.
”Den slitna hyresrätten” är en figur som ofta återkommer i samtal, som en trop. Kanske är hyresgäster bara liksom latare. Lata och fattiga hela bunten. Den här synen, att det är bättre att äga sitt boende (gärna se det mer som sparbössa än som hem) än att hyra, normaliserades under 1990-talet och framåt. Det var då det blev norm. Och då hade bankerna redan kampanjat länge för lyckan att låna pengar. Moderaternas ”Jag älskar att äga” är också en minnesvärd kampanj (synd att bostadsrättsinnehavare oftast inte äger utan snarare blir ägda) som jag minns att vi skrattade åt men som förstås var framgångsrik.
För det är inte bara rationellt ”bättre” att äga utan det skapar också ”bättre” människor. Och bättre människor ska inte behöva blanda sig med andra. Men tro mig: det kan vara otroligt skönt att inte äga. Ska jag sträcka mig till ”Jag hatar att äga”? Ja, det ska jag.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Fascistisk yoga, maniska mantran och falsk magi
