Ingen plats är säker – inte ens i Kalifornien
Thomas Manns text är ännu viktig att läsa och svår att motstå
Jag sitter i Thomas Manns arbetsrum i Pacific Palisades, på en kulle strax utanför Los Angeles. Utanför fönstret strålar den kaliforniska solen, med det starka ljus som han själv kallade ”ojämförbart vackert”. Jag känner mig som Hans Castorp, huvudpersonen i Thomas Manns mästerverk ”Bergtagen”, som fyller hundra år i år. Hans Castorp åkte upp på berget för att hälsa på sin kusin på sanatoriet i tre veckor, men blev kvar i sju år.
Jag vill också stanna här uppe och vända bort blicken från allt larm och stök.
Thomas Mann är en av 1900-talets stora författare, en av pelarna i europeisk kultur. Till USA kom han 1938, några år in i sin exil från Nazityskland. Efter ett par år vid universitetet i Princeton skapade han ett hem i Los Angeles.
I närheten fanns många landsmän, i västra Los Angeles samlades under kriget ett stort antal av Tysklands främsta intellektuella, däribland brodern Heinrich. För många blev det ett svårt och fattigt liv. Men Thomas Mann sålde stora upplagor också i USA och hade råd att bygga ett hus med utsikt över havet.
Från att ha hyllat kriget som renande kraft blev han en av demokratins försvarare
Det var här som Mann arbetade på vad som skulle bli en av hans viktigaste politiska texter, den essä som han kallade ”Tyskland och tyskarna”.
Tre veckor efter Nazitysklands kapitulation, i juni 1945, åkte Thomas Mann till Washington DC, inbjuden för att tala i kongressens vackra bibliotek. Hans budskap var efterlängtat, efterfrågat. För amerikanarna personifierade Mann ”det goda Tyskland”, och de ville ha en förklaring till hur det hade kunnat gå så fel. Det var ett svar på den frågan Mann försökte ge. Att läsa texten nu är en märklig upplevelse.
Thomas Mann hade gjort en lång politisk resa under sitt liv. Han kom ur nationalkonservatismen, tysk patriotism och krigsmystik. I boken ”En opolitisk mans betraktelser” som skrevs under första världskriget och gavs ut 1918 lade han på sex hundra sidor ut texten om varför kriget var nödvändigt, den västerländska civilisationen förkastlig och den tyska kulturen – i mytisk, mystisk mening – överlägsen.
Men med nazisternas ökade stöd och händelser som mordet på utrikesminister Walther Rathenau i juni 1922 kom ett uppvaknande. Samtidigt som tyskarna omfamnade diktaturen gick Thomas Mann åt andra hållet. Från att ha hyllat kriget som renande kraft blev han en av demokratins försvarare.
I talet ”Tyskland och tyskarna” beskriver Mann sin relation till hemlandet och den tyska skulden. En av Manns huvudpoänger är att det inte går att skilja på goda och onda tyskar, på sig själv och sina landsmän. Att vara tysk, menade Mann, var att vara en del av brottet och från detta är det omöjligt att avsvära sig ansvar.
Tyskland, menade Mann, har aldrig riktigt förstått vad frihet är. Mann tar Martin Luthers religiösa revolution som exempel. Reformationen befriade visserligen människor från präster och mellanled, och upprättade direktkontakten mellan den enskilde och Gud. Men Luthers projekt var enligt Mann i grunden reaktionärt, då det bevarade kristendomen som institution och byggde den stark. Och Luthers starka avsky mot de som ville ha mer, som krävde politisk frihet, omöjliggjorde verklig revolutionär frigörelse.
Mann ställer upplysningens principer mot romantikens, och känner starkt dragningskraften i båda, såväl i sig själv som genom den tyska historien. Å ena sidan ser han romantiken som ett nödvändigt uppror mot det rationella tänkandets kalla ljus som upplysningen hade som ideal. Samtidigt menar Mann att romantikens glorifiering av känsla över tanke är farlig, kan leda till blodsmystik och dödslängtan. I Hitler ser han en pervers slutpunkt för denna rörelse, för denna potential.
Det är lätt att dras med i Manns text, i hans episka syn på det tyska ödet, hans anklagelseakt mot sig själv och sitt land.
Brecht var en av Manns skarpaste kritiker
Samtidigt är talet oroande. Även när Mann är kritisk mot Tyskland är han fast övertygad om att krigets fasor är ett resultat av det specifikt tyska, något specifikt och metafysiskt som existerar bortom det materiella. Det är begripligt, utifrån hans djupt kända behov av att både försöka förstå och erkänna skuld. Men själva anklagelseakten blir till slut en fälla. Manns budskap är att det bara var tyskarna som var förmögna till den yttersta ondskan. Det är en tankefigur som – även om den är heroisk och djupt känd – leder bort från universalism och demokratins ideal. Den innehåller sina egna mörka frön.
I Brentwood, nerför backen från Thomas Mann, levde under kriget den tyske dramatikern Bertolt Brecht. Hans hus är mindre, blygsammare, närmre gatan och människorna. Brecht var en av Manns skarpaste kritiker och avskydde tanken på att Tyskland efter kriget skulle fastna i kollektiv självrannsakan. Han ville bygga upp landet enligt socialismens principer och anklagade Mann för att inte tro att demokrati var möjlig i hemlandet.
Det går att förstå Brechts kritik. Om tyskarna, vilket Mann skriver i sin essä, var ”skapade för det andliga och ideala” och i grunden ansåg att politik är hyckleri och bedrägeri, hur skulle de kunna bygga ett nytt, demokratiskt land?
Vi är nu på väg in i en ny era av nationalism, kombinerad med en djup underström av pessimism och mörker. I Expressen skrev Per Wirtén nyligen om sin avsky för romantikens dragningskraft, sin längtan efter ljuset. Det är på ett sätt lätt att hålla med, men läsningen han gör blir för enkel, plakatmässig och platt.
Inte ens antifascister i exil gick säkra
Jag brottas med Manns tal, tycker att de essentialistiska tankarna är motbjudande, tanken på ”det tyska”, det oföränderliga. Ändå är den viktig att läsa och svår att motstå. Det är i textens dialektik kraften sitter i, kampen med historien och den komplexa självkännedom den ger uttryck för. Insikten om de olika krafternas dragningskraft, upplysningen och romantiken.
Några år efter att Mann hållit sitt tal gick USA in i sin egen feberdröm, när Kalla kriget piskade fram politiska utrensningar i hans nya hemland. Inte ens antifascister i exil gick säkra, Brecht valde att lämna landet 1947 efter att ha frågats ut i kongressen. Thomas Mann var vid det här laget amerikansk medborgare, men några år senare stod han inte ut längre. 1952 såg han för sista gången utsikten över havet från huset på San Remo Drive och flyttade till Schweiz, där han stannade till sin död.
Bara några kilometer bort rasar dessa dagar en stor skogsbrand, det går att förnimma lukten när vinden blåser hitåt, det görs upp evakueringsplaner. Samtidigt förbereder sig USA på ett nytt, farligt kapitel i sin historia.
Ett kort tag fann de en tillflyktsort här i solen; bröderna Mann, Bertolt Brecht, Lion Feuchtwanger, Alfred Döblin och de andra. De hade tagit sig hit på farliga vägar och trodde de var säkra. Men lugnet varade bara några år.
Det finns aldrig någon säker plats. Inte då, och inte nu. Inte ens i Kalifornien.
