När kommer Trumps våld mot sitt eget folk?
Det verkligt farliga med USA:s nye härskare är att han inte hycklar
På Stadsteatern i Stockholm ser jag den nya uppsättningen av George Orwells ”1984”. Den är bra, tajt och välspelad. Publiken lyssnar i hörlurar som skapar både intimitet och distans, men också ensamhet. I lurarna blir vi isolerade får, utan kunskap om hur den som sitter bredvid uppfattar verkligheten.
Pjäsen följer boken nära. Vi får följa tjänstemannen Winston Smith – i pjäsen starkt gestaltad av Pekka Strang – som arbetar i statens tjänst för att skriva om historien så att den passar ihop med nuet. I Orwells dystopi är makten över den enskilde nästan total. All information kontrolleras, alla förväntas delta i lögnen, inte bara med sina kroppar utan med sitt språk och sin tanke. I varje lägenhet finns en skärm som tittar tillbaka på människorna.
Orwell skrev ”1984” åren efter andra världskrigets slut, inspirerad av stalinismens totalitära anspråk och utrensningar. Själv var han en frihetlig socialist, en demokratins envetne försvarare.
De senaste åren har jag – liksom många andra – ofta återvänt till Orwells bok. Hans vision av övervakningssamhället är så precist skriven, så profetisk och kuslig. Ändå tänker jag när jag ser pjäsen att jag aldrig riktigt förstått vad det är han säger.
För den härskare som inte bryr sig om normer så vilar makten alltid till slut på vapnen och beredskapen att tillfoga andra smärta
Just nu frågar sig många var motståndet, protesterna och reaktionerna finns i ett USA som i snabb takt går mot ett totalitärt styre. Själv brukar jag trösta mig med att även om fascisterna tar över så finns det en del av mig som ingen kan komma åt.
Det Orwell påminner om är det utopiska med dessa förhoppningar.
Poängen med ”1984” är inte propagandan och övervakningen. För trots skärmen och alla regler lyckas huvudpersonen Winston Smith karva ut ett uns av frihet för sig själv och den älskade Julia. Men i bokens sista del – som med rätta får stort utrymme i pjäsen – är Winston Smith fängslad. Han genomgår fysisk och psykisk tortyr som bryter ner honom och får honom att förråda både Julia och det han trodde var hans jags själva kärna.
Ett övervakningssamhälle är läskigt. Men vet du vad som är värre? Våld. Fysisk smärta.
Det brukar sägas att demokratin bärs upp av normer och värderingar, och det är inte fel. Men därunder finns hela tiden den verkliga makten, det vill säga vapnen.
Det nya med Trump är att han så tydligt signalerar att han förstår något som vi i vår del av världen har haft lyxen att glömma bort de senaste decennierna. Nämligen det enkla faktum att våldet också kan användas inåt, mot de egna.
USA:s självbild av att vara en både moralisk och militär stormakt har alltid krockat med verkligheten, med slaveriet, folkmordet på den egna ursprungsbefolkningen, alla stöd till diktatorer och militärkupper, drönarkrig och tortyren i Abu Ghraib. Den moraliska hållningen har levt hand i hand med hyckleriet.
Men en hycklare, hur moraliskt förkastlig han än må vara, går att förhandla med. Han är känslig för opinioner, och vill ha kvar bilden av sig själv som rättfärdig. I det mellanrummet, mellan bilden och verkligheten, kan påverkan ske. Där kan sådant som opposition, journalistik och protester spela roll. För den härskare som inte bryr sig om normer så vilar makten alltid till slut på vapnen och beredskapen att tillfoga andra smärta.
I USA fängslas just nu politiska motståndare och migranter. Hundratals papperslösa har olagligt deporterats till fängelser i El Salvador, ökända för tortyr och förnedrande behandling. Nära rådgivare till Trump har sagt att de inte behöver bry sig om domstolarnas beslut, eftersom ”rättssystemet inte har tillgång till någon armé, till skillnad från presidenten”.
Den stora obesvarade frågan är denna: kommer Trump, om medborgarna till slut tar till gatorna, att använda militären mot sin egen befolkning? Och kommer armén i sin tur att lyda order när de beordras ingripa mot sina landsmän? Under Trumps första mandatperiod så mötte han motstånd från den högsta militärledningen när han bland annat ville sätta in armén mot Black lives matter-rörelsen. Men nu är toppskiktet utbytt mot lojalister, och den förre militärchefen Mike Milley har av Trump kallats landsförrädare och blivit av med sitt personskydd.
Än så länge ser vi det inhemska våldet bara i glimtar, som ett hot och en rörelse under ytan. USA kan inte längre kallas för en demokrati, men ännu är det inte en ren polisstat eller ett totalitärt samhälle. Men jag undrar, när jag sitter med hörlurarna på i mörkret, hur långt det egentligen är dit.
Café Bambino: ”Att ta hand om barn är så oerhört tråkigt”
