Min bikinidröm triggade andra kvinnors självhat
Jag scrollar och kommentarerna tar aldrig slut
Ursäkta skryt, men jag födde precis en bedårande son. Jag kan numera titulera mig boy mom och boy moms är som bekant outhärdliga.
Som nybliven boy mom och även tvåbarnsmor har jag funderat extra mycket över min kropp. 40 veckor av en bitvis tuff graviditet med extremt illamående och förlamande foglossningar gör något med en. Jag funderar framåt, vad som förväntas av min kropp. Jag vill kunna plocka upp efter min son utan att ryggen bryts i ett ryggskott. Jag vill bära honom och ha honom nära. Jag måste klara av att vakna mitt i natten och ge honom mat i alla möjliga ofattbart obekväma positioner.
Och låt oss vara helt ärliga. Jag fyller snart 40. Det innebär att min kropp börjar nosa på (denna del måste jag blunda och viska för att palla uttrycka) medelåldern. Att ha en fungerande kropp kräver numera hårt arbete då jag jobbar mot en biologisk klocka som rusar mot mitt totala förfall.
Allt detta utmynnade i att jag fattade ett beslut. Jag ska investera i en PT och jag ska ha som mål att bära en minimal bikini i sommar utan att vilja backa in i vassen som Homer Simpson backar in i busken. Med min gameplan satt gjorde jag det som alla lata människor med en halvstor plattform på sociala medier gör: Frågar sina följare om hjälp i stället för att lägga tid på att researcha själv. Var det så att jag lowkey hoppades på att en PT skulle se min förfrågan och vilja ge mig en bra deal bara för att ”jag” är ”jag”? Kanske. Kanske inte.
Hur som helst postade jag glatt ”jag planerar att bära världens minsta bikini i sommar och vill därmed ha tips på en otrolig PT”. Och det var exakt där jag så att säga fuckade upp.
Jag borde sett det komma. Att prata om kroppen – minfält. Att skriva att man vill träna efter graviditet – minfält. Att uttrycka att jag vill bära minibikini – minfält. Allt detta tillsammans?Perfect storm.
Jag har aldrig i mina dar upplevt denna massiva mängd meddelanden från främmande kvinnor, vi pratar hundratals. Kvinnor som blev triggade av att jag antydde att man MÅSTE träna för att bada i bikini. Kvinnor som anklagade mig för att sprida smalhets. Kvinnor som ansåg att jag är blind inför rådande skönhetsideal i tider av ozempic och ribcage bragging. Kvinnor som anklagar mig för att ha tappat hela min feministiska analysförmåga. Kvinnor som kräver en ursäkt för att deras ätstörningar och självhat triggats. Kvinnor som ifrågasätter hur min dotter påverkas av mina toxiska beteenden. Är det nu jag blir cancelled? Tanken är skrämmande och befriande.
Kvinnor en masse känner sig berättigade att reagera starkt på vad jag väljer att göra med min kropp
Men samtidigt – hundra och åter hundra kvinnor som rapporterar live från det kroppsliga fängelse som postpartum kan vara. Kvinnor som längtar efter att träna och återfå kontroll och välmående i sargade kroppar. Skadade ryggar, smärtande bäckenbottnar, förlorad knipförmåga, särade magmuskler och förflyttade inälvor. Gravida kvinnor som längtar tillbaka till sig själva som något annat än bärare av barn. Tanken av att känna sig bekväm i en bikini kan vara upplyftande när man precis gått upp 20 kilo i rekordfart.
Jag scrollar och scrollar och kommentarerna tar helt enkelt inte slut. Kvinnor en masse känner sig berättigade att reagera starkt på vad jag väljer att göra med min kropp. Att jag vill träna och bära en försvinnande liten bikini borde egentligen bara vara intressant för mig. Men i tider av parasociala relationer och ätstörningsskadade hjärnor kan vad som helst bli triggande och problematiskt.
Jag visste att min nya identitet som boy mom skulle bli provocerande men att jag skulle hinna tappa min titel som feminist innan min son fyllt tre månader såg jag faktiskt inte komma. Hur man navigerar sociala medier och samtal om kvinnokroppen är en gåta jag definitivt kommer begrunda under mitt hot pilates pass i eftermiddag.
Café Bambino: AI-porr, framtidens sex & svenska Only Fans-lagen
