Nu har jag sett den förbannade filmen
”Doktor Glas” är ändå lite uppiggande
På redaktionen diskuterade vi idén att jag skulle skriva om marknadsföringen av den nya filmatiseringen av ”Doktor Glas” (premiär på fredag). Under de diskussionerna lyftes så klart den uppenbara frågan: behöver jag inte se filmen också?
Vi landade i ett nej – texten skulle ju snarare handla om att man på Tiktok rätt tydligt riktade in sig på en ung målgrupp genom att lyfta fram huvudrollsinnehavarna och deras skönhet. Om något befarade jag att texten skulle bli tråkigare om jag såg filmen. Dessutom skulle den riskera att glida över i något som mer liknade en recension, vilket nöjesredaktionen sköter. Jag har inte satt några plus på ”Doktor Glas” – om man ska skriva en recension håller jag med om att det är en fördel att ha tagit del av verket.
Men det var nog ett dumt beslut från min och vår sida. Jag köper att det är en principfråga. Så nu har jag sett filmjäveln. Men innan vi kommer till det:
Det förvånar mig att det blir circlejerk till svenska flaggan när man poängterar det simpla faktum att vi för tillfället är sämst i Norden på film. Ruben Östlund uppmanar på sina sociala medier kulturjournalisterna att ”lyfta blicken”, vad nu det betyder. Det är inte så farligt, verkar han mena, och tycker att vi har en trist attityd. Vilket vi kan ha, men det gör mig inte glad att såga svensk film, tvärtom gör det mig sorgsen på ungefär samma sätt som att se herrlandslaget spela fotboll. Varför kan vi inte bara …?
Klart det finns massa undantag. Men grannländerna tycks producera verk på löpande band som känns friare i tanken. Om ni till exempel har missat NRK:s ”Ølhunden Berit” kan det vara för att den tilldelats den fruktansvärda titeln ”Berit – en bättre man” på SVT Play. Jag tar det som exempel för att serien är en rätt enkel och rak berättelse, men så välspelad och finkänslig att det blir uppenbart hur ovanligt det är att se på svenska.
DN:s Helena Lindblad radar upp ett antal faktorer som understryker detta. Svensk film får dåligt med pengar, ingen kollar på den och politikerna bryr sig inte över huvud taget. Är det bara jag eller låter inte det som ganska stora problem? Nej, det är lugnt, menar Lindblad! För sedan hoppar hon helt över att uppvisa något som liknar en egen smak och rabblar i stället upp någon sorts topp tre-lista från de senaste åren. ”Triangle of sadness”, ”Boy from heaven” och ”Den sista resan” gick minsann bra. Jag är förvånad att hon inte nämner ”Håkan Bråkan” också. Den har ju sålt mycket.
Yikes! Det måste vara sämre ställt än jag trodde, om Ruben Östlunds påkostade studentspex och Filip och Fredriks ultrasentimentala dokumentär är det som kan lyftas fram. Jag grät också när pappan fick se hälsningar från sina förra studenter, man är ju bara människa, men kom igen.
Det är väl dags att zooma in på ”Doktor Glas” nu. Essy Klingberg menar i SvD att det visst kan vara svårt att lämna sin partner, även i dag. Och det stämmer ju. Men jag hävdar nog fortfarande att det är viss skillnad för ett kändispar i dag, jämfört med en ung kvinna som är gift med en pastor i slutet av 1890-talet, och att detta ruckar något med filmens premisser. Det är också något filmen för en genomgående och konstant kamp mot: trovärdighet. Man hade kunnat lösa flera av problemen ganska enkelt. Nämligen genom att inte tvångsmässigt pressa filmen genom romanen ”Doktor Glas” filter.
Annars är den på sina ställen rätt uppiggande! Det är ändå kul att man tagit en klassiker och fullständigt manglat den. En viss ungdomlig respektlöshet krävs för sådant, och den smittar av sig. Men jag förstår fortfarande inte varför. Det faktum att ”Doktor Glas” finns där i bakgrunden verkar bara ha ställt sig i vägen för filmen man egentligen velat göra. Det är en svag film.
Räcker det så?
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
