Andra kvinnor blir smuts när Wollter ska renas
Katarina Frostensons megäror går igen i ”Välkommen till vårt äktenskap”
Det vilar en inte så diskret liksom nyfrälst känsla över Julia Dufvenius och Christopher Wollters ”Välkomna till vårt äktenskap”, särskilt bokens andra halva. Öppenheten, bearbetningen av otrohetssveket smärtar de två makarna något oerhört men där finns också mycket stöd och något ogripbart, klyschigt.
Mycket har redan sagts och skrivits om denna bok. Ett lyckat bokprojekt hos Norstedts haltande förlag. En bred lansering. Den dagen sex, samliv, ”sanna” berättelser om livet inte säljer längre – när helvetet fryser till is? Och vem har inte befunnit sig i någon av rollerna – bedragen, otrogen, ”den andra”? Det går att identifiera sig, ha en åsikt, minnas egna gamla smärtor (eller, gud förbjude, nöjen). Men egentligen går det att höja blicken från boken och fundera på vad den säger om äktenskap och trohet i vår nykonservativa tid.
Alex Schulman är något på spåren i sin DN-krönika. För bakom vårt heroiska par, och vid sidan av alla nyktra sexmissbrukare finns ju kvinnorna. De som i ”Välkomna till vårt äktenskap” inte är handlande subjekt, utan en sorts objekt för ”utagerande”. Kvinnor som varit lite mer fasta relationer vid sidan av äktenskapet kallas ”återkommande utagerande”. Det är bättre än att kalla någon bitch, kärring, subba.
”Men att bara gå på och smutsa ner ett förhållande där det dessutom finns barn med i bilden, det är så ofattbart”, skriver Dufvenius och återkommer flera gånger till metaforerna rent och smutsigt. De som är målet för utagerandet, det är de som är smutsen, som hotar den rena kärleken i det rena äktenskapet.
Äktenskapet är lika heligt, lika orubbligt
De är inte långt från Katarina Frostensons ”megäror” i romanen ”K”: kvinnorna som både frestat och anklagat maken, de falska, fruktansvärda kvinnorna.
Dessa – mycket olika – äktenskapsskildringar är ungefär samtida, deras drama når en kulmen i slutet av 2010-talet. I höjd med Metoo, vilket ju är basen i den ena, och passerar oskildrat i den andra. Äktenskapet är lika heligt, lika orubbligt. Där ”K” beskriver en stillsam kärlek som inte kan hotas av alla dessa galna kvinnor, skildrar Dufvenius/Wollters bok en kamp för att utstötningen ska fungera. Det blir med hjälp av en diagnos, tvångsmässigt sexuellt beteende, och med hjälp av sådant som ”sinnesrobönen” och genom att skriva ut de andra kvinnorna ur historien. Skuggor, inte ens värda ilska eller förakt. Frostenson däremot, får ur sig föraktet i litterär form, innan hon njuter middagar hos de riktiga vännerna i Paris. De som förstår att en riktig man behöver älskarinnor. Inget att tjata om. Förutom att de andra kvinnorna aldrig får komma till tals.
Jag kommer att tänka på ett par mycket längre tillbaka, i samma stad: Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Så coola i sitt långa, intellektuella äktenskap. Så bra på att hålla sina affärer utanför, hålla sitt eget förhållande rent. De sågs som radikala i sitt annorlunda sätt att leva, men de var ju egentligen traditionella förstås. De kunde leva ut hos andra, behålla det äktenskapliga fortet. Kanske är det ett framsteg ändå att det finns megäror och ”utagerande”. Men den där renheten, den provocerar i sitt tindrande protoreligiösa uttryck.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino: Dina följare hatar dig
