Politikerna underskattar folkets vrede om Gaza
Skillnaden mot 1990-talet är avgrundsdjup – då stod politiken stadigare
Under det 90-tal när jag var ung inträffade två folkmord; i Rwanda och Srebrenica. Under denna sommar har jag många gånger tänkt på min generations distanserade och svala hållning till det som skedde, och hur dået formar nuet.
Rwanda var långt borta, kanske kan det förklara en del. Men krigen i det forna Jugoslavien var nära, i vårt Europa. Det låg som ett mörkt muller i bakgrunden på 90-talet och sipprade in i vår verklighet genom flyktingströmmar och nyhetsrapportering. Ändå var det som att händelserna inte riktigt nådde fram, inte till mig i alla fall. Kanske för att vi ändå någonstans trodde att någon skulle kliva fram. Politikerna, de vuxna.
Efter Srebrenicamassakern 1995 hade bosnienserberna tvingats till förhandlingsbordet. Men sedan, ett par år senare, började allt om igen. Nu handlade det om Kosovo där Slobodan Milošević genomförde systematiska folkfördrivningar av landets kosovoalbaner, de flesta muslimer. Till slut agerade USA och 1999 inledde Nato sina flygbombningar. De skedde utan mandat från FN och i strid med folkrätten.
Natobombningarna befäste bilden av USA som den enda politiska kraften i världen att räkna med på 90-talet. Och det gick inte, i detta fall, att påstå att USA agerat utifrån cyniskt egenintresse. Ja, bombningarna var olagliga, men var det ändå inte det rätta om FN var förlamat och människor hotades av masslakt? Under några korta år kunde det för min generation kännas som att makt och moralisk rätt kunde stötta varandra.
Det är som att vi, de äldre, inte riktigt vill ta in det som sker, fortfarande klamrar oss fast vid strukturer och organisationer
I Tyskland uppstod en debatt. Utrikesminister Joschka Fischer representerade landets miljöparti, De Gröna, med en tradition av pacifism och krigsmotstånd, och att han stödde bombningarna gav extra tyngd. Fischer motiverade sin hållning genom att dra paralleller till Förintelsen; den passivitet som världen fastnade i då var en antites till den utrikespolitik han själv ville föra. I Sverige delade den socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh analysen. ”Alternativet hade varit en upptrappning av serbernas våld mot kosovoalbanerna”, sade Lindh som menade att bombningarna därmed var oundvikliga.
För mig var det självklart att Anna Lindh hade rätt, och att Bill Clinton gjort det minst dåliga och det moraliskt nödvändiga. Jag var inte för Nato, men tacksam över att någon gjorde något.
Jag och många i min generation litade i grunden på att det fanns både politiker och en världsordning som, med alla sina stora fel och brister, inte bara utgick från makt och styrka utan också stod på moralisk grund, och på principer som mödosamt förhandlats fram efter århundraden av krig. Det var en idealistisk syn, delvis fördunklande, och vi – jag – fick äta upp det vi trott om USA bara ett par år senare, när invasionen av Irak inleddes.
Skillnaden är avgrundsdjup mellan i går och i dag. Nu är det politiken som står handfallen och medskyldig till en av samtidens definierande händelser, det pågående folkmordet i Gaza, medan unga över hela världen engagerar sig och protesterar. Jag tänker att det är för att de inte har några illusioner. I den värld de vuxit upp i råder självklart den starkes rätt.
Den postliberala vändning vi nu går igenom skapar stora konvulsioner inte bara när det gäller handel och globalisering. Den visar sig också i det faktum att världens länder inte längre vare sig vill eller förmår försvara regelverk och internationella konventioner. Det vi ser är ett totalt sammanbrott för den så kallade ”regelbaserade världsordningen” och världens ledande politiker antingen underblåser eller verkar totalt sakna vilja att vända utvecklingen.
Det är som att vi, de äldre, inte riktigt vill ta in det som sker, fortfarande klamrar oss fast vid strukturer och organisationer. Hoppas på folkrätten, på diplomati, på FN, på att de principer vi anser självklara ska gälla.
Nu pågår ändå ett uppvaknande. Opinonsundersökningarna från land efter land i EU är glasklara. Medborgarna ser vad som sker. Krigsbrotten, svälten, övervåldet, ockupationen. Den våg av sympati som Israel rättmätigt möttes av efter 7 oktober har förbytts i avsky och förfäran. Ändå vägrar politikerna att agera. Handel och vapenleveranser fortsätter som vanligt, tandlösa uttalanden följs upp av ingenting. I Sverige har KD, ett av regeringspartierna, dokumenterat nära relationer med den extrema bosättarrörelse som vill se palestiniernas fördrivning. Det är hårresande.
Det som sker i Gaza är en vändpunkt, en vattendelare. Jag tror inte att makthavarna, i Sverige och EU, förstår kraften i den moraliska avsky och förtvivlan som människor känner inför det som sker och den handfallenheten och principlöshet det möts av. ”Sällan har jag skämts så mycket över att vara svensk som under denna vår så kallade regering, vars inkompetens och impotens är den värsta på hundra år”, sade historikern Herman Lindqvist i en intervju i Dagens Nyheter i helgen. Det är så de flesta av oss känner, vi utanför Rosenbad.
Det är farligt för politiska eliter när glappet blir så stort mellan det de gör å ena sidan och medborgarnas känsla och moraluppfattning å den andra. I Storbritannien försöker Labourregeringen möta protester med repression, men det är en farlig väg. Jag tror att vi bara har sett början på hur vreden inför folkmordet i Gaza och politikernas ryggradslöshet kommer att rita om den politiska kartan, här hemma och i Europa. De unga förstod det först, men nu har också de äldre vaknat. Detta är vår tids stora politiska svek, och jag tror inte att människorna kommer att vare sig glömma eller förlåta.