40-talister och tech-bros vill styra över döden
Dödlighet är bara för fattiga när ångesten blir business
En kvinna i 30-årsåldern har bestämt sig. Hon ska inte dö. Hon ska leva tills hon är 200 år, minst. Hennes vapen i kampen mot förmultnandet: en hög med frön, ”rödljusterapi” och inspiration från en vampyrisk tech-influencer. Med hjälp av detta har hon börjat åldras baklänges. Hon har en ”biologisk ålder” på 21.
I DN-artikeln om henne låter det först förrädiskt enkelt: god sömn, träna 6 timmar i veckan, ha ett hälsosamt BMI. Men scrollar man ner till beskrivningen av hennes diet så börjar normaliteten krackelera. Till frukost (hon vaknar av sig själv 05 varje morgon, driven upp ur sängen av något som man bara kan gissa är stark ångest) och inmundigar i bestämd ordning matcha- och ingefärste, proteinshake, samt ”cirka en deciliter blandade nötter och frön, inklusive en halv paranöt”.
10.30 förtärs dagens enda måltid, ”lunch” som det kallas i texten. ”För att minska blodsockersvängningar tar hon äppelcidervinäger och berberin före lunch och äter sedan i en bestämd ordning: först råa grönsaker, därefter proteinshake och en näringstät sallad med grönsaker, baljväxter och quinoa, toppad med olivolja, frön och örter. Måltiden avslutas med frysta bär. Ibland dricker hon även rå vitlök i vatten.” Hon äter alltså ingenting efter mitten på dagen.
Nej, det här är inte en övertydlig metafor över kapitalismen i ett Black Mirror-avsnitt, det är på riktigt.
Man kan diskutera den publicistiska etiken i att skriva ett livsstilsreportage om ett så ätstört beteende. Kvinnan i reportaget är dock inte ointressant, hon är en del av ett större fenomen som kallas för longevity-rörelsen. Dess ledare Bryan Johnson har grundat initiativet ”Don’t die” och har som mål att med teknikens hjälp leva för evigt. Han kallar sig själv för världens mest uppmätta person och menar att döden är ett val. För att uppnå detta har han bland annat tankat sin tonårsson på blodplasma. Nej, det här är inte en övertydlig metafor över kapitalismen i ett Black Mirror-avsnitt, det är på riktigt. Johnson är den främsta företrädaren för den särskilda gren av tech-industrin som livnär sig på människors skräck inför döden. Vår motvilja att acceptera vårt eget slut och begär efter att kontrollera det okontrollerbara: kroppen. Det är ingen slump att Johnson har en bakgrund inom mormonkyrkan.
Oavsett har han 2 miljoner följare på Instagram. Det är alltså många människor som lyssnar till hans tech-evangelium om återuppståndelsen. När man läser om honom kan man få känslan av att dödlighet bara är en fråga om en ovillighet att konsumera vissa produkter. Döden är bara för fattiga.
Men begäret efter att kontrollera om och hur vi går bort existerar inte bara bland tokstolle-miljardärerna. Den allt mer populära idén om aktiv dödshjälp kan hävdas vara ett uttryck för liknande begär. Frågan är om det är en slump att denna fråga blivit så stor när 40-talisterna börjat uppnå 80-årsåldern. Den evigt unga generationen som alltid tagit saken i egna händer verkar tveksamma till hjälplösheten inför döden. I dag kostar en resa till Schweiz för att få aktiv dödshjälp 250 000 kronor, enligt Yle.
Det är hjärtslitande att läsa reportaget i Aftonbladet om dödssjuka Annika Hildebrand, som bjöd in till rapportering om sitt eget självmord, som en appell för aktiv dödshjälp. Göran Greider skrev fint om det i Aftonbladet Kultur nyligen. Men att det berör är inte samma sak som att assisterat självmord självklart bör ses som en rättighet, vilket Malin Krutmeijer har påpekat. Neuroförbundet tar exempelvis starkt avstånd. På sin hemsida listar de sina anledningar, bland annat skriver de: ”Aktiv dödshjälp skuldbelägger våra redan hårt prövade medlemmar. Vem orkar kräva vård eller kostsamma läkemedel för att leva ännu en sommar eller få uppleva ännu en jul i kretsen av de närmaste, om ens läkare redan aktivt avslutat livet för en mer livstrött patient i rummet bredvid?”
Debatten om dödshjälp avslöjar mycket om vår syn på livet. Rätten till självbestämmande för vissa trumfar behovet av skydd för andra. Den säger också något om vår samtida syn på döden som något förhandlingsbart, vilket för oss tillbaka till longevity-rörelsen. Frestelsen att tänka oss en värld där vi kan påverka dödligheten eller kontrollera den i någon mån är stark. Det är sådana begär som hela religioner sprungit ur.
I den bulgariska författaren Georgi Gospodinovs roman ”Trädgårdsmästaren och döden”, som nu kommer på svenska i översättning av Hanna Sandborgh, skriver författaren om sin fars bortgång. Han försvinner och kvar blir hans trädgård, kvar blir berättelserna när berättaren försvinner. Gospodinov beskriver sin rädsla för döden, redan som liten. När han skulle låna böcker på biblioteket valde han bara böcker som var skrivna i första person, ”eftersom jag visste att huvudpersonen inte skulle dö i dem.” Våra liv levs i så hög grad i första person, det är outhärdligt att föreställa sig ett hjälplöst slut, omöjligt.
