Dæmonerna är Pullmans stora litterära uppfinning
Nu avslutas ett av de viktigaste fantasyverken
”Rosenfältet” av Philip Pullman
Den enkla träbänken står i ett avlägset hörn av Oxfords botaniska trädgård. I träet har besökare ristat ”Lyra + Will”. För läsare av Philip Pullmans ”Den mörka materian” är det en pilgrimsplats: här lovar huvudpersonerna att mötas varje år, var och en i sin egen värld. Bakom bänken står sedan 2019 en skulptur i rostfritt stål av konstnären Julian P. Warren. Två dæmoner: Lyras skogsmård och Wills vildkatt, övervakade av en korp.
Dæmonerna är Pullmans stora litterära uppfinning: materialiserade själar i djurform som speglar människans natur eller sanna jag. Vem är du om din dæmon är en listig råtta, en lydig pudel, en motbjudande hyena? Pullman använder dæmonerna för att dramatisera psykologiska processer och relationer. Det kan handla om själslig maktkamp och förförelse men också om konflikter inom människan själv.
”Den mörka materian” som utkom 1995–2000 är en storslaget ambitiös trilogi där Pullman gör det mesta av fantasyns möjligheter, och därigenom kastar de största frågorna i ett nytt, förtrollande ljus. Det handlar om förlust, om att trotsa högre makter och världens sämsta föräldrar – och om att växa upp.
Dessa medicinska experiment gör barnen stumma
Efter filmfiaskot med Daniel Craig och Nicole Kidman gjorde HBO också för några år sedan äntligen trilogins isande mörker rättvisa. Berättelsen börjar med att en auktoritär vuxenvärld av religiösa fanatiker försöker skilja barn från sina dæmoner genom kirurgisk stympning. Dessa medicinska experiment gör barnen stumma, tömda på sexualitet, fantasi och liv, lättkontrollerade. I en outhärdligt smärtsam process lär sig senare Lyra och Will att själva separera från sina dæmoner – Pullmans bild av hur människan formas genom lidande och prövning. Trots uppgörelsen med kristendomen lever många kristna motiv kvar, inte minst försakandet av den egna lyckan för det större goda.
Konsekvenserna av detta försakande är ett viktigt tema i Pullmans uppföljande trilogi, ”Boken om stoft”, vars första del ”Lyras färd” (en prequel) utkom 2018 och följdes av ”Det hemliga riket” 2022. I dagarna publiceras den avslutande delen, ”Rosenfältet”, på svenska.
Lyra är nu i tjugoårsåldern, studerar i Oxford och har blivit en vuxnare, mer rationell version av sig själv. Men hon har svårt att gå vidare från händelserna i ”Den mörka materian”: resan genom dödsriket, störtandet av Gud, räddandet av multiversum med dess många parallella världar, och förlusten av den stora formativa kärleken. Hur kan livet fortsätta efter det? Det är vad Pullman undersöker. Som fantasyforskaren Stefan Ekman har påpekat kan det också ses som hans bidrag till fantasyns naturliga utveckling. Genren befinner sig i dag på en plats där den har börjat utforska vad som händer efter att hjälten genomfört sitt uppdrag och det stora äventyret är över.
I ”Boken om stoft” vidgar Pullman sin parallellvärld mot Centralasien och Mellanöstern. Här finns mer geopolitik och samtidsallegori: rovkapitalism, flyktingströmmar, religiös kontroll och hårdnande statsmakter. Mest intressant är ändå slitningarna mellan Lyra och hennes dæmon Pantalaimon, skador som uppstått i samband med separationen. I ”Det hemliga riket” lämnar Pantalaimon Lyra för att söka reda på hennes förlorade fantasi.
Det handlar om alltså om självsplittring: ett jag som tappar kontakten med sin egen själ. Intrigen i ”Rosenfältet” utspelar sig längs vägen mot deras återförening och Lyras försoning med sig själv. Budskapet är tydligt: kall och mekanisk (vuxen) rationalism gör världen fattigare. Kreativitet och skapande fantasi är universums mest värdefulla kraft.
Låter det självgott och litterärt moraliserande? Kanske en smula. Man kommer att tänka på när George R.R. Martin i det sista avsnittet av ”Game of Thrones” satte en proxy av sig själv på järntronen genom att förklara att den som skulle regera över Westeros var ”den som hade den bästa historien”.
För Pullman kommer det kanske naturligt eftersom han verkar i Lewis Carrolls, Tolkiens och C.S. Lewis engelska fantasytradition, genomsyrad som den är av moralisk-filosofiska allvarstoner. Dessa författares hemvist, det akademiska Oxford, är också djupt idealiserat i Pullmans böcker, till den grad att han har beskyllts för att skriva Oxfordporr som driver upp huspriserna.
På frågan om vilken hans egen dæmon skulle vara har Pullman svarat en korp. Och som denna kloka och tjuvaktiga fågel plockar han litterära skärvor och historiska skatter till boet från många håll. Galileos teleskop, fat av rosenvatten, Leonardo da Vincis ”Damen med hermelinen”, hieroglyfer, mytologiska menagerier av häxor, änglar, harpyor och gripar. Om 1600-talspoeten John Miltons epos ”Det förlorade paradiset” var den viktigaste referensen i ”Den mörka materian”, är det i ”Boken om stoft” romantisk poesi av William Blake, och inte minst hans idéer om fantasin som en kosmisk kraft, och föreställningen om att himlen skapas här på jorden. Kanske inte så konstigt att Pullman har en stor fanclub av forskare och akademiker som sysslar med att kartlägga vetenskapliga och filosofiska referenser. Böckernas klassikerstatus kan säkert leva länge på denna typ av akademisk kanonisering.
Samtidigt har mottagandet av ”Boken om stoft” varit blandat i hemlandet. För många trådar, omständligt och övertydligt, och utan dramatiskt klimax, är några axplock ur kritiken. Frågan är om det blev bättre eller sämre av att den åldrande Pullman länge insisterade på att skriva allt för hand.
Hur passar då ”Boken om stoft” in på dagens bokmarknad? Fantasy finns överallt, i allt, och är förmodligen den dominerande litterära formen just nu. Bokbranschens skämt lyder att utgivningen består av a) romantasy och b) allt annat.
Den som vant sig vid sådan begärsdriven fantasy, och hoppas på en omöjlig återförening mellan Lyra och Will, kommer att bli besviken. Pullman släpper inte idén om att det är kosmiskt gott att försaka (och kan förstås inte heller underminera sin egen berättelse på det sättet). Men det finns ändå mycket lust och känsla i ”Rosenfältet”. Vackrast sub rosa: i rosen som symbol för den hemliga fantasin, en inre skyddad plats. Men hos Pullman existerar den bokstavligen. Mitt i öknen blommar rosenfältet, detta profana Eden. Det är en underbar litterär bild som avslutar ett av vår tids viktigaste fantasyverk.
