Snart bär framtiden Elon Musks ansikte
Molander har rätt – men hans bok är syrefattigt skriven
Publicerad 2025-07-14
”En invasiv art” av Per Molander
111 av de största företagen har med sina utsläpp av växthusgaser orsakat en ekonomisk skada som motsvarar USA:s BNP. Och då har man bara räknat skador från värme, inte till exempel översvämningar eller orkaner. 10 oljebolag står för hälften. Det rapporterade tidskriften Nature i slutet av april.
Forskarna menar att detta slags beräkningar öppnar för skadeståndsstämningar, eftersom man nu kan skilja mellan till exempel Gazproms och Chevrons utsläpp och dessutom dessa från fisande kor på Pampas.
Det är ingen slump att det är företag, och inte personer, som ligger bakom denna globala åverkan. Företagsformen, då främst aktiebolagen, har på bara ett par hundra år blivit vad den före detta elitbyråkraten och jämlikhetsutredaren Per Molander kallar en ”invasiv art” i de mänskliga samhällena.
Jag värjer mig för det biologiska anslaget. Här dras en hel del paralleller till djur och det talas som ekosystem, evolution och selektionstryck och vid något tillfälle hävdar Molander rent av att ”idén om det naturliga urvalet kan också användas på mänskliga samhällen”. Det är ett synsätt som får varje rättrogen socialkonstruktivist att ana mindre imponerande idéer om naturligt och onaturligt och som lätt får det rådande att framstå som det bästa, snarare än resultatet av aktiv maktkamp och en massa slumpmässigheter.
Vem ska betala när storbolagen sabbat atmosfären? Inte aktieägarna, de kan max förlora sitt insatta kapital
Men de naturvetenskapliga begreppslånen till trots är han mest ute efter att förklara att företagen är ganska nya mänskliga påhitt, fullt möjliga att leva utan, eller att förändra. Företagsformen har sett väldigt olika ut på olika platser och i olika tider och är alls inte nödvändig för vare sig marknader, som ju är långt äldre, eller för tillväxt.
Men i dag tar vi den för given. Nature ägs till exempel av den tyska mediekoncernen Springer och Molanders bok kommer ut på aktiebolaget Volante. Den här texten är inte skriven av personen Petter Larsson, utan producerad av min enskilda firma och levererad till den juridiska personen Aftonbladet och du läser den förmodligen via en telefon eller dator producerad av ett storföretag.
Världen bolagiseras!
I Molanders Frankenstein-saga har människan med aktiebolagen släppt lös ett gäng giriga Godzillor, mycket mäktigare än vi är som personer och ibland till och med mäktigare än stater. De köper upp demokratin, förstör klimatet, undergräver skatter och välfärd, eroderar moralen och skapar underkastelse och ojämlikhet.
Vem klarar en rättslig strid mot någon som har en stab av jurister och miljarder i kassan? Vem, förutom filmaren Fredrik Gertten, vågar ens?
Vem ska betala när storbolagen sabbat atmosfären? Inte aktieägarna, de kan max förlora sitt insatta kapital.
Just detta begränsade ansvar är en av Molanders främsta poänger. Det finns ju en bild av entreprenören som är mycket stark i vår kultur, oavbrutet saluförd av mindre verklighetsnoga ideologer. En driftig person, en uppfinnare eller en smart affärsman, kommer på något nytt och förhoppningsvis nyttigt. Han satsar sina egna pengar, tar ett lån eller pantsätter huset, för att förverkliga denna idé, om det sedan är en ny telefon, en underfundig avloppsbrunn eller import från ett fjärran land. Ofta går det åt pipan, men ibland blir det en framgång. I det läget ska entreprenören kunna tjäna riktigt bra med pengar, eftersom vederbörande har tagit en stor ekonomisk risk, är argumentet.
I den verkliga världen begränsas risktagandet dramatiskt. Entreprenören dog när aktiebolaget föddes.
Det geniala ligger i att det då går att uppbåda mer kapital. Den destruktiva sidan är att staten och ytterst medborgarna ofta får sopa upp efter de rika när det går snett – som med de 111 bolagens utsläpp.
Nu gäller det, menar Molander, att fängsla besten med regelverk, kamp mot skatteparadis, arbetsmiljölagar, återförstatliganden, begränsningar av ansvarslösheten, kort sagt ett socialdemokratiskt reformprogram. Annars bär framtiden Elon Musks ansikte.
Det låter inte helt olikt förhoppningarna när den globala rättviserörelsen för 25 år sedan tog strid mot en globalisering på storföretagens villkor, innan politikerna drog slutsatsen att det nog var lättare att skylla allt på invandrarna än att reglera kapitalet. Idémässigt är det upplivande, en skymt av en mer rättvis värld och en annan samhällsdebatt. Men stilistiskt är det motsatsen. Molander beskriver själv sin prosa som ”den generella analysens tunna atmosfär”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Inga hjärtan sätts i brand. Alla som inte jobbar på OECD:s analysenhet somnar av syrebrist.
