Fackbokskrisen gör oss ännu mer provinsiella
Skulle Pikettys "Kapitalet" ha översatts i dag?
Krisen för fackboken är reell. Fram till ganska nyligen beskrevs sakprosan som bokmarknadens räddning. Men så kom pandemin och något hände. Sedan 2018 har dess försäljningssiffror i den fysiska bokhandeln minskat med 174 miljoner i Sverige. Dess andel av bokmarknadens totalvolym har halverats. Det är fullkomligt chockerande siffror. Bara under 2024 minskade försäljningen i bokhandeln med 6,2 procent.
Sedan förläggarföreningen presenterade ovanstående statistik i mars har det pågått en trevande debatt om orsaken till krisen. Beror det på att poddarna har tagit över samhällsdiskussionen? Till viss del – men poddar fanns långt innan 2018. Har folk börjat läsa facklitteratur direkt på engelska? Även den förklaringen innehåller ett korn av sanning, men bara ett korn: utvecklingen har pågått i decennier. Att det skulle bero på sjunkande kvalitet, som en kritiker i Svenska Dagbladet påstod, torde kunna avfärdas en gång för alla efter Magnus Lintons rigorösa genomgång av fackboksutgivningen 2024 i tidskriften Ord&Bild. Det var sakprosans bästa år på decennier, konstaterar han.
Utifrån en litteraturredaktörs perspektiv ter sig krisen ännu mera obegriplig. Sedan 2018 har världen förvandlats lika dramatiskt som på 1930-talet. Coronapandemin ställde allt vi hållit för sant om statliga ingripanden i ekonomin på huvudet. Den regelbaserade världsordningen har bytts mot Pax Americana under Trump. Klimatkrisen har accelererat på ett sådant sätt att nästan alla förstår att tekniklösningar inte räcker – kapitalismen måste förändras i grunden. Utöver det har Metoo-rörelsen och den vänsterpopulistiska vågen kollapsat, demokratin i världen har monterats ner och AI har börjat automatisera tjänstemannasektorn. Hur – HUR – kan inte fackboksgenren blomstra under sådana omständigheter? Läsarna borde bottentråla bokmarknaden efter förklaringar.
Förvånande är det också sett till intresset för fackböcker på kultursidan. Recensionerna av sakprosa blir på intet sätt mindre lästa än kritiken av skönlitteraturen. Aftonbladets två mest lästa recensioner de senaste månaderna är Håkan Forsells bok ”Söder” och Liza Alexandrova-Zorinas ”De livegnas land”. Inte heller syns krisen på de böcker som kommer till redaktionen: Ordfront, Bonnier, Natur & Kultur, Volante och Mondial (för att bara nämna några) upprätthåller en stark fackboksutgivning. Under mina över 20 år som litteraturkritiker har jag inte sett ett så ambitiöst nytt fackboksförlag som Fri Tanke, som alltid blixtsnabbt tar upp aktuella ämnen i bokform.
På ett plan börjar dock fackbokskrisen synas i utgivningen. Det gäller översättningarna av de stora, systemkritiska böckerna – alltså exakt de luntor vi torde vara i störst behov av. Jag har svårt att släppa Ordfronts VD Pelle Anderssons ord efter utgivningen av Naomi Kleins ”Doppelgänger”. Tidigare böcker av Klein brukade sälja i 30 000 exemplar, berättade Andersson. Men ”Doppelgänger” sålde bara runt 3000. Det är en förfärande uppgift: kommer Kleins böcker – som säkert kostar en slant – ens att översättas i framtiden?
För tio år sedan hade jag avslutat texten med en rad om att boken omedelbart borde översättas. I dag känns det meningslöst att skriva så.
När man börjar titta på hur denna typ av böcker saknas på svenska blir bilden än mer skrämmande: 2023 publicerades Yanis Varoufakis bok ”Technofeudalism” på engelska. Trots att vår kritiker Kajsa Ekis Ekman utnämnde den till årets debattbok finns den ännu inte på svenska. Faktum är att hela den rikliga flora av böcker som diskuterar hur kapitalismen gått över i en ny feodalism saknas på svenska.
Det var längesen en stort upplagd systemkritisk (översatt) bok om klimatet publicerades. Kanske var det Naomi Kleins ”Det här förändrar allt” för tio år sedan? I dag diskuteras Derek Thompsons och Ezra Kleins underbart utopiska ”Abundance” för fullt i stora delar av världen. En bok med potential att vitalisera den liberala debatten, och som troligen hade betydelse för Zohran Mamdanis oväntade vinst i Demokraternas primärval i New York. Kommer den att översättas? Jag tror inte det. Likaså kan man leka med tanken att om Thomas Piketty skrivit ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” i dag – skulle den publiceras på svenska? Tveksamt. Nyligen hyllade jag ett mästerverk om det tyska bondekriget här på sidan: Lyndal Ropers ”Summer of fire and blood”. För tio år sedan hade jag avslutat texten med en rad om att boken omedelbart borde översättas. I dag känns det meningslöst att skriva så.
Troligen samspelar krisen för översatt litteratur och fackbokskrisen – vilket skapar en perfekt storm. Utvecklingen är allvarligare än vad många tror. Bristen på översatt, systemkritisk litteratur gör vårt land mera provinsiellt. Diskussionerna kommer senare till oss och färre kan föra dem på djupet. Fackbokskrisen liknar därför den döda fisken – huvudet ruttnar först.
