Man vill se filmen om Rousseaus stormiga liv
Tatjana Brandt släpper den franske tänkaren rakt ner i vår egen tid
Publicerad 2025-02-12
”Drömmaren Rousseau” av Tatjana Brandt
”Jag påbörjar ett företag, som ingen tidigare sett maken till och som fullbordat aldrig ska finna någon efterföljare. Jag vill visa upp för mina likar en människa i naturens fulla sanning och den människan skall vara jag. Enbart jag.” Med den trumpetstöten, hörbar i hela Europa, inledde Jean-Jaques Rousseau sin självbiografi ”Bekännelser” som på alla möjliga sätt blev epokgörande.
Plötsligt var barndomen och minnet långt viktigare för att förstå en människa än hennes samhällsposition,handlingar eller idéer. ”Bekännelser” utkom 1782, fyra år efter hans död. Och det är förunderligt att här – i ett verk med ett kvarts årtusende på nacken – ”talar en man som totalt saknar aristokratisk status, han ägnar största delen av sin bok åt tjänstefolk och barn och han öppnar sitt hjärta som om ingenting kunde dölja det.”
Det är den finlandssvenska essäisten och poeten Tatjana Brandt som skriver så i sin lysande essäbok om denne franske tänkare. Aningens misstänksam var jag när jag började läsa – skulle jag få mig till livs något som varken är ordentlig biografi eller verklig analys av Rousseaus tänkande? Men jag sögs oemotståndligt in i hennes långa essä som bara då och då, när det är motiverat, interfolieras av hennes reflexioner kring sitt eget liv.
Men inte bara det: ”Drömmaren Rousseau” liknar faktiskt en äventyrsroman av det slag som han berusade sig med som ung. Flera gånger under läsningen frågar jag mig om det inte gjorts någon dramatisk film eller fransk tv-serie i tio delar av mannens extremt stormiga och direkt äventyrliga liv.
Han växer upp i Genève, som son till en rätt stökig urmakare. Han ska utbildas till gravör, men står inte ut och flyr ut på vägarna. Han är socialt hopplös, fattar ofta inte vad som pågår kring honom; idag skulle han säkert ha fått en uppsjö diagnoser. Men det mirakulösa i hans livshistoria fascinerar: i princip är Rousseau autodidakten som både utmanar och befäster upplysningstidens idéer.
För så här är det ju: Rousseau har ingen någonsin riktigt vetat hur man ska hantera
Genom hela sitt liv drar han in pengar på att kopiera noter, samtidigt som han också skriver en opera som går hem hos den blivande Ludvig XVI och Marie Antoinette (de gifter sig till stycken ur den operan). Men snart får han problem med myndigheterna för sin furste- och religionskritik (ändå är han troende) och måste lämna Frankrike. Med brevromanen ”Julie eller den nya Heloise” blir han en av 1700-talets mest storsäljande romanförfattare.
Större delen av sitt liv lever han med en kvinna, Thérèse, som kommer ur fattiga omständigheter. De får flera barn tillsammans men Rousseau kräver att de alla sätts på barnhem, vilket inte hindrar honom från att skriva sitt berömda verk ”Émile eller om uppfostran”, om hur barn ska uppfostras.
Brandt släpper ner honom rakt i vår egen motsägelsefulla tid. För så här är det ju: Rousseau har ingen någonsin riktigt vetat hur man ska hantera. I dag förknippas han med några få slagord där Tillbaka till naturen! Och tron på människans naturliga godhet fungerar hos en utopisk vänster – men av högertänkare ses han ofta som inspiratör till det tjugonde seklets totalitära läror. Han var vän med encyklopedisten och ateisten Diderot, men med tiden blev självaste Voltaire hans värsta fiende: denne skrev en anonym men ödesdiger pamflett mot Rousseau som förpestade hans sista år.
Medan Voltaire förkroppsligar Upplysningens mest elitistiska sidor stod Rousseau alltid mycket närmare alla slags folkliga utgångspunkter; han avskydde intrigerna i Paris.
Tatjana Brandt driver ingen ensidig tes kring Rousseau. Hon följer honom med avstamp i ”Bekännelser” som ”gjorde ett skakande djupt intryck på mig.” Jag är dock inte helt säker på att hon lyckas förklara vari skakningen består. Framförallt läser hon ”Bekännelser” och andra verk som litteratur men hela tiden bankar frågan: Är det samhället eller är det en människas inre som är det intressanta för att förstå saker och ting?
Jag läser essän under de dagar då masskjutningen i Örebro ständigt är närvarande. Ska vi förstå dådet genom en individ eller genom ett samhälle? Det var den fråga också Rousseau brottades med.
Kritcirkeln: ”Jag har aldrig hatat en rollfigur så här mycket”
