Blandar glatt hybridkrig med hushållsbestyr
Jan Guillou låter Erik Ponti parera såväl mediedrev som isfläckar
Publicerad 2025-10-08
”Inte krig och inte fred” av Jan Guillou
En trygghet vi litteraturkritiker åtnjuter i det offentliga rummet är att ingen, förutom den recenserade författaren och en handfull personer på dennes förlag, egentligen bryr sig om vad vi skriver. När mina recensioner publiceras drabbas jag på min höjd av något surt läsarmejl angående anglicismer. Hotfullt blir det aldrig.
Men i Jan Guillous nya roman ”Inte krig och inte fred” mördas DN:s litteraturredaktör Niklas Töön med en gevärskula genom fönstret. För Erik Ponti, Jan Guillous ständige alter ego som nyligen fått en roman recenserad av Töön, är det bara en tidsfråga innan fienderna på Expressen försöker knyta honom till mordet. Mycket riktigt ringer snart reportern Gunnel och Ponti börjar jagas av misstänkliggörande rubriker.
Medan den åldrade författaren stålsätter sig för såväl mediedrevet som ishalkan på promenaden mellan ytterdörren och vinkällaren, huserar hans gamle vän Carl Hamilton i gårdshuset med ett gäng rekryter som tränas inför ett topphemligt uppdrag i rikets tjänst. Från försvarskonferensen i Sälen meddelar statsministern att Sverige inte befinner sig i krig, men heller inte i fred. Och till råga på allt känner Ponti sig betraktad av en rovfågel som inte är vad den verkar vara. Är det rentav en rysk hök?
Att läsa Guillou är att kliva in i en parallell verklighet där författare skriver med reservoarpenna, åker på ett snabbt underrättelseuppdrag innan middagen och låter tidningarnas innehåll helt diktera humöret. Erik Pontis nästan parasociala förhållande till pressen är det roligaste i romanen. Som i scenen där han sammanbitet läser ”Expressen insvept i Aftonbladet”.
Det är också underbart att läsa om hur Ponti och hans hustru komponerar sina middagar och korkar upp välvalda viner för att sedan, mätta och belåtna, slå sig ner framför linjärteve. Sällan har en roman gjort mig så sugen på rejäl husmanskost.
”Inte krig och inte fred” är – för tydlighetens skull – ett närmast autofiktivt verk som delar lika mycket DNA med Ulf Lundells dagböcker som med spänningslitteratur. Min personliga åsikt om autofiktion och dess närliggande genrer är att de bottnar i ett sjukligt intresse för den egna kretsen, men med det sagt klampar Jan Guillou hurtigt runt i genren och blandar glatt geopolitik och hybridkrigföring med gentlemannamässiga hushållsbestyr. Han tappar alltså inte greppet om fiktionen i autofiktionen och resultatet blir en charmigt äventyrlig gubbighet.
Romanen hade dock med fördel kunnat redigeras hårdare. När Guillou/Ponti några hundra sidor in i berättelsen börjar reflektera långtgående över sina afrikanska jaktminnen tappar han mig. Här någonstans förlorar romanen sin styrfart, tråden om kritikermordet slarvas bort, en ointressant faderskapsgåta introduceras och ordnas allt för enkelt upp. ”Det är lättare att skriva när man vet att man inte blir refuserad”, menar Erik Ponti. Kanske har skrivandet också för Guillou blivit lite för lätt.
Nästa gång hoppas jag att han lyckas tämja de långrandiga impulserna. Och att han låter mig och mina kollegor leva.
Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet. Boken gästrecenseras därför av Johanna Käck, kritiker i Dagens Nyheter.
Scenkonstpodd: Händel går på händer och Hamlet hälsar hem
