Sagorna skrämmer vettet ur läsaren
Två novellsamlingar spanar in det absurda och det läskiga
Publicerad 2026-03-25
”Ymnighetshornet” av Soraya Bay
”Gästerna” av Martin Kalin
1989 myntade författaren Bruce Sterling begreppet ”slipstream fiction”. Sterling var frustrerad, science fiction-litteraturen var i kris, vilket berodde på att dess element börjat läcka in i mainstream-litteraturen. Slipstream, som han kallade fenomenet, saknade sf-litteraturens dygder: den skapade inte nya världar, utan ”styckade upp” och ”citerade” främmande världar. När ny teknik introducerades var det inte – som i traditionell sf – för att utforska vad människan var kapabel till, utan för att ”demolera vardagens inre struktur”. Om sf syftade till att skapa förundran så fick slipstream läsaren att känna att verkligheten gled isär.
Det var då. Nästan 40 år senare höjer inte ens konnässörerna ögonbrynen när fantasy, sf och skräck sprängs in i det som förr kallades mainstream. Slipstream har blivit en global litterär rörelse med antologier och uttolkare. Genren i dag skulle kunna beskrivas som ett purgatorium mitt emellan realism och fantastik, som fångar känslan av att verkligheten i grunden är skev – men inte för skev, för då blir det surrealism. På så sätt mer antyder den än talar om att något inte stämmer. Novellen är dess givna medium.
På senare år har en medveten slipstream-litteratur börjat skrivas på svenska. Kanske beror det på att några av genrens stora författare numera finns översatta till svenska. Exempelvis amerikanerna Ted Chiang och George Saunders, koreanen Bora Chung, och framför allt de latinamerikanska författarna: Mariana Enriquez och Samanta Schweblin. De sistnämnda har en slagsida åt det gotiska och kombinerar socialrealism med det groteska.
Själv anade jag en sydamerikansk influens i en av förra årets mest uppmärksammade debuter: Ellika Lagerlöfs ”Den sista kastraten”. Och trenden fortsätter 2026 med två debutanter: Soraya Bays ”Ymnighetshornet” och Martin Kalins ”Gästerna”.
Bays berättelser utspelar sig i vad som förefaller vara ett samtida Stockholm. I den första (och bästa) novellen, ”Ting”, blir en ung kvinna besatt av sin sambos älskarinna. Hon onanerar till älskarinnans nakenbilder, bryter sig in i hennes lägenhet och dricker hennes naturvin. När hon blir påkommen uppstår en absurd scen där berättarjaget bönar om att de ska dela på pojkvännen. Anledningen: hon vill inte kastas ut från pojkvännens lägenhet. Detta är ingen typisk slipstreamnovell eftersom den saknar fantastiska inslag. Ändå framstår den inte som apart, då ett av genrens signum är att låta realismen självgenerera det absurda – glitchen. I ”Ting”: att vi skapat backstugusittare på bostadsrättsmarknaden.
Andra noveller innehåller tydliga inslag av skräck och sf. I ”Clean girl” smörjer en kvinna in sig med ansiktsserum och d-vitamin dag efter dag, tills hon plötsligt inser att det inte är en rutin utan en loop hon fastnat i. I ”Bäst före” behandlas en åldrande kvinna med ett ämne som förnyar hennes celler. I ”Slagsmålsklubben” anordnas Fight Club för låginkomsttagare.
Tänk om en viss typ av vidriga företag inspireras av de raffinerade utsugningsinstrument Kalin skriver fram
Tyvärr saknar Bay den språkliga precision som genren kräver. Texterna är nedlusade av anglicismer och otympliga metaforer. Så här kan det låta: ”Han lutade sig däremot in i relationen med ny energi”, ”en våg av vanmakt och äckel kraschade ner över henne”, ”bilder av honom blödde in i fantasin”. Aj aj aj, det skär i mitt språköra. Ideligen skriver Bay att hennes karaktärer drar en ”hand genom håret” – men det tror jag inte alls att de gör, jag tror bara att Bay inte vet hur hon ska fylla ut raden. Och när författaren skriver att en kniv är ”kurvig” begriper jag att hon menar en brödkniv, men har samtidigt svårt att slå bort bilden av en överviktig kvinna.
Ändå är det större problemet med ”Ymnighetshornet” inte språket utan genren. Som Sterling påpekade i essän öppnar slipstream revor i verkligheten mot en skev värld; men den får inte vara för skev. Själv undrar jag om en sådan litteratur över huvud taget är möjlig i dag? Varför ska jag läsa en dystopi om slagsmålsklubbar när jag bara kan slå upp Expo och läsa ett reportage om aktivitetsklubbar? Och hur skriver man kusligt om föryngring när en techvampyr som Bryan Johnson – som injicerar sitt barns blod – finns? Plötsligt upplever jag att hela genren erbjuder för svag tobak. För är inte verkligheten en enda stor slipstream-novell just nu? När den elbilsmagnat som nyligen skulle leda oss in i en grön framtid – plötsligt ställer sig och heilar inför hela världspressen. Självaste Philip K. Dick hade betraktat scenen som för skruvad.
Kanske är det så att slipstream tillhör en annan tid? Den som präglades av metoo och skolstrejk för klimatet. Kanske behövs en hårdare typ av framtidsskildringar, mera inspirerade av Orwells stövel i ansiktet än lätt melankoliska mardrömmar?
Så tänker jag tills jag börjar läsa Martin Kalins ”Gästerna”. För vad han lyckas med är att vränga hela mitt resonemang ut och in. I Kalins noveller överträffar fiktionen absolut inte verkligheten – men det är just det som är poängen. Framtiden är underväldigande. Gigekonomin har fortsatt breda ut sig och gått samma öde till mötes som de sociala medierna: enshitification. Ett återkommande tema är att automatiseringen och AI murats djupare in i samhället – men slutat vara till för oss. I novellen ”Prefab” beskrivs en självkörande bil där teknikutvecklingen bara uppgraderat övervakningen av föraren (för försäkringsbolagets vinning), medan själva körningen har samma buggar som i dag. Jag ryser av ultrarealismen: så här kommer det bli.
Novellerna är så precisa att jag drabbas av stora skälvan. Tänk om en viss typ av vidriga företag inspireras av de raffinerade utsugningsinstrument Kalin skriver fram. Som i ”Pojke med hundhuvud” där Google erbjuder kafébesökaren att ta notan mot enkätsvar. ”Klicka här så betalar vi bullen du just köpte”. Det är Zuboffs övervakningskapitalism på speed. Eller nämnda ”Prefab” där byggbranschen börjat med röststyrda hörselkåpor och gameification av verktygsanvändningen (någon har 4,5 stjärnor i slaghammare). Kanske är det så här Skynet kommer ta över, tänker jag. Genom ett mjukt moln av menlös service som ingen bett om – men som alla ändå vant sig vid.
Det som gör Kalins ”Gästerna” till, ja, den bästa debuten jag har läst på flera år, är dess poetiska kraft. Återkommande dyker djur upp i novellerna. En mandarinand observeras i en svensk insjö. På ett valsverk smörjs maskinerna med benmjöl. Här finns ett inslag av ekopoetik: i titelnovellen berättar en gästarbetare att tornseglare föll döda ner på gatorna i hans hemby. Han är med andra ord en klimatflykting utan att det sägs rakt ut. Och mandarinanden, förstår vi, har kommit hit på grund av onaturlig värme.
Men egentligen tror jag inte att klimatförändringarna är kärnan i Kalins samhällskritik: snarare en urspårad kapitalism. Som gjort arbetarna till flyttfåglar (en snillrik metafor för hur gigiferingen pågår på hela arbetsmarknaden). Och kapitalägarna – som i novellen ”Nobody” – till bokstavliga tjurar som kollapsar under sina egna muskler. Ja, ni hör: det är tjusigt, mångdimensionellt och blixtrande intelligent.
Kalin visar med ”Gästerna” att slipstream faktiskt kan porträttera en framtid som skrämmer vettet ur läsaren. Men inte med en orwellsk stövel i ansiktet – utan genom små sagor från ett alienerat liv. Där apokalypsens lågor obemärkt började bränna oss – för att allt bara fick fortgå och ingenting förändrades.
Rasmus Landström är författare, kritiker och Aftonbladets litteraturredaktör
