Carina Rydberg gestaltar bitterhet på en ny nivå
”Norfalk Falls” tar oss tillbaka till 90-talets litteratur
Publicerad 2026-03-20
”Norfolk Falls” av Carina Rydberg
I Carina Rydbergs nya roman ”Norfalk Falls” finns en muromgärdad herrgård med rosor och pioner i trädgården. Runtom böljar mjuka gräskullar och ett hav vars vågor kastar sig in mot land.
Det finns ett antal sekelskiftespersoner, men inga riktiga relationer. Kärlek är en tillfällig bländning, en kortvarig extas som omvandlas till hat och hämndlystnad. Enligt en viktoriansk moral kompenserar man med svärmeri och sociala manér, en komiskt tunn fernissa över perversioner, våldsamma övergrepp och en konstant ränna av skit, piss och spyor.
Men så finns glädjen i att likt de gamla libertinerna bekänna och beskriva. Den som hejar på vid middagsbordet är den fula och feta Emma Bloomsworth, härskarinna med ett sinande kapital på en mindre herrgård i Norfolk Falls. Dit kommer Irene Bear som anställts som Emmas sällskapsdam, en halvung fattig kvinna med ett fasansfullt förflutet som försöker navigera i överklassens koder och vinna värdigheten åter.
Till herrgården kommer också Emmas systerdotter, den vackra, hysteriska Catherine, och de djupt depraverade herrarna Leslie och Sommer. Syskonband antyds mellan de älskande Leslie och Catherine. Kanske är de allihopa släkt med varandra. Kanske är de bara fantasifulla speglingar i någons dröm, ett påhitt av den osynliga berättaren eller av en författare som vurmar för gränsupplösning och tvillingfigurer. Alla liknar varandra, alla påminner om någon annan.
Redan omslaget avslöjar vad för sorts pastisch det rör sig om: en målning av konstnären Louis Janmont som verkade i skarven mellan romantik och symbolism, där två kvinnor går hand i hand uppför en kulle i solnedgången.
Carina Rydbergs tidiga romaner, som ”Osalig ande” och ”Nattens amnesti”, bredvid ett par andra författare, fick mig att under nittiotalet vilja läsa svensk samtidslitteratur. Rydbergs förra roman ”Vitt slödder”, den första efter en sexton år lång tystnad, tyckte jag om.
Med ”Norfolk Falls” kastas jag tillbaka till nittiotalets litterära fält, där Vertigo förlags boudoir-filosofiska utgivning och Nikanor Teratologens groteska satirer verkade. I de mer rumsrena salongerna fanns Mare Kandres vidunderliga barndomsmörker med ”Aliide, Aliide” och Anna-Karin Palms lekfulla debut ”Faunen”, som sensationellt snabbt blev en del av kurslitteraturen i litteraturvetenskap som exempel på postmodern romankonst.
En sådan innebar ironi, intertextualitet och metafiktiva lager. I ”Norfolk Falls” finns allt detta, liksom Rydbergs teman klass, makt och hämnd. Här finns ett inkastat romanmanus av en okänd författare och en berättare som ibland tycks allvetande, ibland ovetande inför det som händer, för att inte säga blaserad. Vilken av alla dessa jagberättare har egentligen makt över berättelsen? Spelar det någon roll?
Det är befriande att läsa en helt fiktiv roman utan sensmoral
Skuld och förlåtelse diskuteras flyktigt. Viss psykologi – hur blev de så onda och olyckliga? – går att utläsa i de enskilda bekännelserna, men detta försonande drag framstår som en pose. Som här: ”Bär du på ett skuldkomplex så bär du också på det motsatta, allmakt, omnipotens, ser dig själv som Gud. Det är ju det som är utmärkande för den grandiosa personligheten. Man pendlar, är antingen det ena eller andra, man är inte i balans.”
Kanske är det en parodi på samtidens fixering vid olika personlighetsstörningar, eller så är det en uppriktig vilja att förklara psykopatin i Norfolk Hall. Visst kan man se raden av övergrepp som en bild för samtidsmänniskans konsumtion av fasor och samtidiga brist på kontakt med verkligt lidande. Men sådana uppbyggliga tolkningar resonerar inte riktigt i boken. Inte ens slutets sublima dödsdrift går att tro på, eller ”den verkliga” berättarens fjuttiga sluttrick.
Närmare ligger de Sades uppmaning att följa sitt begär, att maximera lusten oavsett grymhet och lidande. Lacans psykoanalytiska begrepp jouissance hör också hit, en njutning kopplad till smärta och förstörelse för att hantera ett begär som aldrig kan tillfredställas.
Det är befriande att läsa en helt fiktiv roman utan sensmoral. Samtidigt: den manipulativa kraften och omnipotensen i själva berättandet framstod i Rydbergs nittiotalsromaner som en fråga om överlevnad, och inte apati. Laddningen mellan utsatthet och dominans i exempelvis ”Den högsta kasten” och ”Djävulsformeln” blev till sprängstoff inte bara medialt, utan också litterärt.
Underkastelsen, förnedringen och sadismen i ”Norfolk Falls” har för mig en annan kvalitet. I sitt närmast förströdda narrativ gestaltar den en bitterhet på en ny nivå. Jag är osäker på hur det ska värderas, men jag tycker att det är intressant.
Café Bambino: Age gap romance, Nicki Minaj-apologist & Ulf Kristerssons podd
Konstpodd: I själva verket
