Våldsam, sluten, burdus – och alldeles underbar

Jisses, vad jag har saknat dessa arbetarmän i litteraturen

Rasmus Landström

helskärm

”En magisk man” av Maria Maunsbach

Tolstojs påstående om att lyckliga familjer liknar varandra är nonsens. Ännu större nonsens är att ämnet inte lämpar sig för litteratur. Självklart går det att skriva lyckliga romaner! Den kan se så olika ut: som John Williams stoiska lycka i romanen ”Stoner”, eller Ivar Lo-Johanssons dåsiga i boken ”Lyckan”. Eller Maria Maunsbachs sprakande och groteska lycka i nyutkomna ”En magisk man”.

Redan i debuten ”Bara ha roligt” deklarerade Maunsbach att hon inspirerades av författarkollegan Jacques Werups syn på kärleken. Att älska ska vara stort och äckligt – ömsom ska folk knulla, ömsom pissa på sig. Sedan dess har hennes böcker dock varit satirer över dysfunktionella förhållanden och känslomässigt inkompetenta män. Märkligt nog är Mikael i ”En magisk man” just känslomässigt inkompetent och dysfunktionell i förhållanden – men romanen är ändå en lovsång till honom. En romance om man så vill.

Mikael jobbar som flyttgubbe, har lår som köttklubbor och en näsa som piper efter otaliga MMA-matcher. Efter att ha jobbat på gym i Thailand kommer han hem till Malmö och går på dejt med berättarjaget Jenny. Det ska egentligen bara vara ett ligg – från barndomen har han lärt sig att det är livsfarligt att gå för djupt. Men Jenny friterar fläsksvålar och har ett dallrande venusberg som inte går att motstå. Så han stannar en natt till, och en till ... men snart ska han tillbaka till Thailand.

”En magisk man” är inte en tendensroman, ändå känner jag ett politiskt lyckorus när jag läser den. För här skildras en ljus arbetarmaskulinitet, vilket inte gjorts i Sverige på flera decennier (i alla fall inte på det här sättet). Mikael är våldsam, sluten och burdus men samtidigt sprudlande, varm och trygg. Och nej: han är inte Sverigedemokrat. Eller kvinnomisshandlare. Jisses, vad jag har saknat dessa arbetarmän i litteraturen – ett milt sommarregn faller över mig när jag läser. Dessutom är Mikael en välresearchad karaktär, vilket är en underskattad kvalitet. Inte sedan Henrik Bromanders ”Riv alla tempel” har jag läst en så kunnig skildring av kroppsbyggande och kampsport. Vem byter inte det mot överskottet av pissljumma förlagsmingel i samtidslitteraturen?

Kanske var Maunsbach tvungen att skriva en mängd dysfunktionella relationer för att nå fram hit. Trots att ”En magisk man” är en lycklig kärleksroman läser jag den som en heroisk bergsbestigarberättelse. Känslan av att Mikael är en borrhammare som slår sönder Jennys inre asfalt. Ur sprickorna växer vallmo, prästkragar och taniga björkar. Sättet som Maunsbach gör detta på är genom gräl och bråk – som tappar i kraft i nästa stund, av de lyriska skildringarna av ätande och sex. Det knullas, slickas, slafsas och dreglas så i den här romanen att lubrikation och köttsaft tränger fram ur texten. Äckligt? Ja för fan. I en scen tar Mikael Jenny på alla fyra, men eftersom han inte nöjer sig med ett hål sticker han in ett knubbigt lillfinger i näsan på henne.

Gissa vad han gör med det glänsande lillfingret efteråt? Som Werup sa: kärleken ska vara stor – och äcklig.

Om man ändå vill snälltolka Tolstoj så är det nog sant att ogrumlad lycka inte existerar. Natten är dagens mor, och det som laddar ”En magisk man” är att Mikael ska flytta till Thailand. Maunsbach har under åren förvandlats till en författare med fullkomlig kontroll över de litterära produktionsmedlen och lika djupt som hon tränger in i cervix, lika precist lodar hon avgrunderna. Jag snyftar till (förlåt Leif Zern!) av ett minne av en tjej som jag älskade, som tidigt deklarerade att hon tänkte flytta till Glasgow och spela folkmusik i stället för att vara med mig. Jag minns de där sista nätterna, hur vi såg varandra i helfigur. Hur sorg och lycka för en kort stund vägde exakt lika.

Maunsbach fångar den där stunden så skickligt. För inuti den frustande svettiga sexromanen finns en annan bok, finstämd som en koral. Inuti stormen en lugnt flytande å.

Och kanske är det just detta som är Maunsbachs litterära trick. ”En magisk man” framstår vid en första anblick som en rakt igenom sinnlig roman. Men när Maunsbach beskriver lyckan i att få krypa upp i en svettig armhåla under PMS eller leende få svälja en sats sperma – så flyter formidabla isberg i undertexten. Så här komplicerat måste man spänna sina känslomässiga strängar för att klara av att vara kär i en annan människa. Det går bara att ta sin älskade i en tugga.

”Den dagen man upptäckte vad själen var skulle man också sluta använda det ordet. Kropp räckte”, säger den förälskade materialisten i ”Lyckan”. I Jenny i ”En magisk man” har han fått en andlig syster.