Här är dikten inte någon spya ur författarens inre
Alva Hedlund tycks mer kasta ord över axeln ner på papperet
Publicerad 2025-11-14
”Ägt” av Alva Hedlund
”Du är inte här för att sova.”
Purunga Alva Hedlund inleder sin debut stenhårt och uppfordrande, och för oss lite äldre anmäler sig kanske Stig Järrels latinlektor som referens, i Alf Sjöbergs film ”Hets” från 1944 med manus av Ingmar Bergman.
Hedlund är förstås ingen sadist, men som lyriker kan hon eventuellt framstå som lite sträng, i det att hon lämnar ovanligt mycket för läsaren att jobba med. Boken består uteslutande av vasst diktsplitter, sammanställningar av en handfull ord, i efterföljd av Ola Juléns ”Orissa” måhända, eller Aase Bergs ”Forsla fett”.
Så här kan hon låta, Hedlund:
”kroppen / det var det lilla / skadeståndet / och skammen över / det hårda vi köpt”
Eller så här:
”ögat. självreglerande / påminns om att du inte äter / utan sväljer helt”
Tagna var för sig är dessa textstycken kanske inte så märkvärdiga, men de lånar energi och mening av varandra, på ett associativt och bitvis lekfullt vis, bör tilläggas.
Efterhand urskiljer sig några teman, som seendet och sväljandet, och här finns en ständig rörelse mellan inre och yttre. Själv väljer jag att läsa boken som en radda minimalistiska noteringar från gränsposteringen mellan jaget och världen, eller från den plats där identiteten blir till, och ensamheten kanske:
”har du försökt”, står det på sidan 52, kort och gott, och på motstående sida: ”ta dig ut?”.
På sidan 75 slår Hedlund dock på stora trumman, i bokens ordrikaste text som förstås inte är större än att den skulle rymmas i en tablettask:
”hur kan man säga / att det inte går att skrika sig ut ur ett rum / att det / vanligaste är att / ljudet får andra att koagulera / och blockera öppningarna”
Utan att våga säga något precist om Hedlunds metod uppfattar jag henne som en lyriker fjärran från romantikens föreställning om verket som en spya uppvräkt ur författarens vulkaniska inre. Här har vi snarare en poet som kastar grejer över axeln ner på pappret, för att utröna vad som händer i hens och förhoppningsvis också läsarens blick, för att sedan svälja och kanske börja om:
”ekandet mitt revben och / undertecknandet / föreläggandet / förtydligandet / ägandet”
Texterna ger ett alls inte godtyckligt men däremot skört intryck, som om de arbetats fram med pincett och nagelsax, för att inget ska bånka in i något annat och skada de bräckliga förbindelser som blottlagts under arbetet.
Sammanfattningsvis ingen dum samling dikter alls, luftig, suggestiv och på något märkligt vis ögonblicklig och föränderlig, som bestod den i själva verket av ett gäng mobiler sakta vridande sig under lysrören i skolans bildsal:
”jag vill inte älska / dig, jag vill äta”
Scenkonstpoddden Kritcirkeln: Nakna trauman med röda trådar
