Budbranschen är ännu mer rutten än du trott
Jag börjar koka när jag läser om gigföretagen och Handelshögskolan
Publicerad 2025-11-21
”Den sista milen” av Julia Lindblom
Klockan 20.30 får jag ett sms från en ”Ahmed” med en bild på mitt bokpaket. Han har gömt det omsorgsfullt bakom en blomkruka på trappen. Jag häpnar. För 29 kronor har han kört långt ut på vischan under obekväm arbetstid. Det går inte ihop.
I Julia Lindbloms ”Den sista milen” får vi läsa om vem som tar smällen när kalkylen inte håller. Du gissade rätt: det är inte Instabees vd Alexis Priftis. E-handeln i Sverige har mer än fördubblats sedan 2017 och budbranschen har växt explosionsartat. På ytan ser dessa firmor ut som moderna techföretag, men deras rötter är nerkörda i en dunkel forntid då arbetarna bockade så att ryggkotorna krasade.
Ett bud måste ofta jobba ett halvt dygn utan rast och leverera ett paket var femte minut. Lönen ligger på 15 000 kronor per månad och sjukpenning, OB och försäkringar ingår inte. När jag läser boken börjar jag koka: några av dessa gigföretag har uppfunnits på ett ”labb” i Handelshögskolan. Tänk på det nästa gång du läser en pompös text i DN av rektor Lars Strannegård som fördömer samtidens ”polarisering”. Hans skola är med och gödslar den del av arbetsmarknaden där några av de giftigaste blommorna växer.
Lindblom, tidigare reporter på Arbetaren, har blivit något av en expert på e-handelns baksida. I sin förra bok ”Amazon: bakom framgången” granskade hon golvet där paketen packas. Boken var tyvärr stolpigt skriven och jag saknade det patos som man anade fanns där. I ”Den sista milen”, där hon undersöker paketets färd till konsumenten, har hon mognat som reporter och smyckar texten med fina detaljer som skapar närvaro.
Lindblom tillhör för övrigt ett garde unga arbetsmarknadsreportrar som vidgat sitt viktiga arbete till bokformatet när dagstidningarna dragit ner bevakningen: Elinor Torp, Anders Teglund, Liza Alexandrova-Zorina, Emil Boss, Pelle Sunvisson. Jag tänker på fackbokskrisen. Få föreställer sig nog att ett reportage om byggbranschen eller städfirmorna är något att koppla av till. Detta bör omvärderas: god sakprosa ska lysa upp världen och dessa författares böcker kastar ljus över en betydligt större del av samhället än vad de ger sken av.
Som Lindblom visar har budbranschens omvandling stora konsekvenser för övriga samhället. För att bara ta ett exempel har de algoritmer som hetsar buden spridit sig till Postnord. Med fasta rutter i en app och ”betygsättning av tjänsten”. Förlåt, men varför i h***e ska jag ge stjärnor till min statliga brevbärare? Förr i tiden skulle dessa brevbärare troligen ha beskyllt ”trasproletariatet” för försämringen – ett ord som vi tack och lov inte använder längre. Men när vi helt förkastar det så missar vi den fara på systemnivå som begreppet adresserar. Usla villkor tenderar att sprida sig uppåt – likt murkna bräder i botten på bygget.
Och det slutar inte där. För precis som Blå Tåget sjöng så vet den ena handen precis vad den andra gör. Staten försämrar villkoren för dem längst ner och Kapitalet håvar in kosingen. Julia Lindblom blixtbelyser detta genom migrationspolitiken: ju svårare det blir att få uppehållstillstånd, desto större blir livegenskapen. 2011 genomförde Sverige en avgiftsreform som innebar att studenter utanför EU fick betala höga studieavgifter. Resultatet: en explosion av cyklande indiska ingenjörsstudenter med andras matkassar. Det är i detta sammanhang som Tidöregeringens höjda inkomstkrav för arbetstillstånd, som börjar gälla 1 juni 2026, bör ses. I praktiken kommer det innebära att lågutbildade invandrare kommer behöva ta ett jobb till – alternativt gå under jorden: och gissa vilka appföretag som gynnas av det? Initiativet borde döpas om till ”arbetsmarknadsåtgärd för en större gigekonomi”.
Lindbloms bok är en angelägen påminnelse om alla de riskkapitalister som sitter och gnuggar händerna. Snart kommer en ny säsong för att så jätteloka i den del av arbetsmarknaden som uppstått ur högerregeringens ”strama migrationspolitik”.
