Äntligen gör någon slut på största juggemyten
Karoline Mirković skildrar det jugoslaviska traumat som ingen annan
Publicerad 2025-02-13
”Divnas bok” av Karoline Mirković
Vissa böcker kommer närmare än andra.
Divna, huvudpersonen i norska författaren Karoline Mirkovićs debutroman ”Divnas bok”, växer upp med en pappa från Zlatibor, en mamma från Nordnorge och en storasyster. Tiden är 80-talet och platsen Veitvet i Oslo.
Hon går såklart i norsk skola, men på söndagarna extra i jugoslavisk skola. På den rökiga jugoslaviska klubben samlas de jugoslaviska invandrarna, och där tränar Divna folkdanser tillsammans med de andra barnen och ungdomarna.
Mamman är omsorgsfull, tar hand om hem och barn. Pappan strängare men rolig, han är svetsare.
Familjen firar vissa ortodoxa högtider men halvdant och improviserat, mer på mammans initiativ än pappans. Pappan är en produkt av kommunismen: varken döpt eller troende.
De har en undulat som heter Dobrojutro (Godmorgon).
Det slår mig med vilken värme och ömhet familjen skrivs fram. Hemmet är en trygg plats, barndomen ljus, somrarna i Zlatibor hos pappas stora släkt idylliska. Med träffsäkerhet och respekt skildrar Mirković en norsk-jugoslavisk familj som lever mellan två hemländer och en flickas uppväxt i mellanförskapets labyrinter.
Det är skönt att ingen av de bärande karaktärerna framställs som råbuse eller parodi på sig själv, vilket annars är en vanlig skildring av Balkan i väst. Här får människorna vara mjuka och sårbara, ja, mänskliga.
Men så kommer kriget i början av 90-talet.
I alla böcker om ex-jugoslaver finns ett före och ett efter kriget. Det är egentligen ironiskt att gränsen skrivs så skarpt, eftersom det tyvärr är en mycket krigsdrabbad region med krig cirka vart 50:e år eller oftare. Men det finns ändå alltid ett före och ett efter ett krig: en tid då samhället och människorna trots allt funkar och en tid då de helt slutat göra det.
De trygga jugoslaviska sammanhangen existerar inte längre, och det norska samhället blir allt mer fientligt
Sista sommaren innan kriget bryter ut är inget sig likt – pappan gasar bilen därifrån, stannar ingenstans. I skolan i Norge vill SO-läraren veta vad Divnas pappa egentligen är, en fråga hon aldrig har förhållit sig till tidigare. Jugoslaviska skolan upplöses, likaså jugoslaviska klubben. Elvedin, hennes folkdanslärare, som alltid kallat hennes för desetka (en tia i dans) säger plötsligt att hon inte längre kan dansa i den folkdräkt hon alltid dansat i eftersom den är Bosnien och Hercegovinas – hon måste skaffa en folkdräkt från där hennes pappa kommer ifrån.
De trygga jugoslaviska sammanhangen existerar inte längre, och det norska samhället blir allt mer fientligt. Divna och hennes pappa blir reducerade till serber, en stinkande paria: ”Hela det forna Jugoslavien tog så stor plats, på tv och i skolan och överallt, och det som skulle vara pappa och hans folk fick bara en liten plats nere i ena hörnet, utanför bildrutan, som om man försökte skära bort det avskyvärda. Som om det egentligen var ett folk utan land, en sorts massa som hade trängt upp från jorden och förpestat landet. Så kändes det.”
Runt tiden för Natos bombningar följer Divna med pappa till Jugoslavien, eller om det nu heter Serbien. Gränsen är stängd och landet utsatt för hårda sanktioner. Alla på bussen blir behandlade som skit vid de europeiska gränsövergångarna.
Men inte blir det bättre i Serbien: ”Det där med Nato-pass med serbiska namn i, hörde jag mamma och pappa prata om vid disken efter middagen. Som en kombination av pest och kolera, inte det ena eller det andra.” En soldat slänger de norska passen framför pappas fötter och en tjänsteman spottar på dem.
Kanske är de Zlatiborska bergen den enda trygga platsen som är kvar? Men även där: farbröderna, fastrarna och kusinerna är desillusionerade, deprimerade och alienerade. Pappa delar ut sina överblivna mediciner från Norge och alla börjar genast knapra.
Mirkovićs stora begåvning handlar om att hon gestaltar detta kollektiva trauma helt utan hat eller aggression mot någon
Karoline Mirković gör något så ovanligt som att skildra hur den jugoslaviska diasporan drabbades av 90-talets jugoslaviska krig med fokus på den lilla människan och utifrån ett framförallt serbiskt perspektiv. Det är en skildring som knappt har funnits innan, åtminstone ingen litteratur som lyfts och fått uppmärksamhet.
Mirkovićs stora begåvning handlar om att hon gestaltar detta kollektiva trauma helt utan hat eller aggression mot någon. Tvärtom skrivs berättelsen fram med en sån mildhet, komplexitet och subtilitet att man baxnar. Därmed gör hon också slut på den största juggemyten av dem alla: att vi är råskinn utan känslighet och civilisation i våra hjärtan. Och hon gör det med en så lätt och självklar hand.
Café Bambino: Dokusåpans historia – härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
