Tyvärr är författaren lojal med sina små genier
R. F. Kuangs bok kanske blir bättre som tv-serie
Publicerad 2025-09-10
”Katabasis” av R.F. Kuang
Det är en dödssynd för kritiker att önska sig en annan bok än den författaren har skrivit – men det är precis vad jag gör när jag följer forskarstudenterna Alice Law och Peter Murdoch genom helvetets kretsar i R.F. Kuangs ”Katabasis”.
De har tagit sig dit för att hämta tillbaka sin avlidna handledare eftersom de tror att han är oumbärlig för deras akademiska karriärer. Alice och Peter studerar magi på prestigefyllda Cambridge.
Priset har redan varit högt: de är avmagrade av stress och förvirrade in till identitetsupplösning av det sociala spelet runt den manipulativa handledaren. Nu betalar de dessutom med hälften av sina återstående liv för att få stiga ned och fiska upp sin professor inklusive hans vidhängande höga status.
Det låter ju som en kul idé, ”dark academia” deluxe full av drastisk humor. Det 29-åriga stjärnskottet Kuangs tidigare romaner, som ”Babel” om ett översättningsinstitut i Oxford och ”Yellowface”, en satir om kulturell appropriering, talar för att hennes nya fantasyberättelse ska vara en lekfullt överraskande uppgörelse med akademin.
Men nej, ”Katabasis” är en utvecklingshistoria där författaren är lojal med sina små genier till huvudpersoner. De ska få självinsikt och revansch. Börjar det rentav lukta kärlek också? Gissa tre gånger.
Tänk vilka möjligheter som gått till spillo. Romanen skulle ha kunnat vara en moralitet där stackars Peter straffades i en av helvetets kretsar. Alice kunde ha sålt sin själ till djävulen och återvänt till Cambridge beväpnad med infernaliska egenskaper för att slå sig till toppen.
Tankarna på en annan bok lär förpassa mig till kulturjournalistikens Hades, så det är bäst att återvända till den roman som Kuang verkligen har skrivit. Det är inget fel i att arbeta inom typiska ramar, och detta är ju också genrelitteratur. Jag hade bara önskat att något sattes på spel.
Lite grand ser det ut att göra det när Peter utbrister att ”helvetet är ett campus”, och verkar mena det omvända lika mycket. I de olika kretsarna dväljs ömsom förtvivlade, ömsom pompösa vålnader som i evighet tvingas lösa tankenötter och fila på avhandlingar. De är dömda för högmodssynder som att recitera pi för att göra sig märkvärdig, fråga folk om deras gymnasiebetyg eller att vara kontinentalfilosofer. Småroligt, men är inte humorn lite opersonlig?
En djupare potential finns hos Alice, som är så nedbruten av tiden som forskarstudent att hon har självmordstankar. Här hettar det till men Kuang tvärvänder: för Alice handlar allt om sanningslidelse! Det är därför hon vill forska! Cambridge är inte ett helvete trots allt.
Den här slutsatsen får man vaska fram i en pratig, överlastad text som dignar av referenser till antika filosofer, helvetesskildringar och formler. De stoppar upp ungdomsboksflödet: ”I grund och botten roterar du ena bågen i en hyperbol runt dess asymptot” kan det stå. Spelar det någon roll för min läsning om jag begriper? Troligen inte.
Estetiskt är helvetet inte heller direkt spännande utan liknar tv-fantasy. Det är rasslande skelettvarelser, gudinnor i fladdrande siden, ”pratpatrask” på en båt med fransig svart flagga. Mycket riktigt planeras en tv-serie. Vem vet, kanske blir den bättre än boken.
Café Bambino: Dina följare hatar dig
