Underbart när Östergren skriver om Nato-Sverige
”Klenoden” hade kunnat bli en indignationsroman – men blir så mycket mer
Publicerad 2025-09-10
”Klenoden” av Klas Östergren
Att vi lever i en tid där snart sagt hela den offentliga debatten förvandlats till en enda monoton beredskapsdikt, tror jag att få egentligen kan bestrida. Den som ifrågasätter den militära upprustning som tränger ut andra behov eller varnar för en pågående militarisering av våra medvetanden – där befälsordning till slut riskerar att bli viktigare än demokrati – betraktas med stor misstro. Det är inte långt kvar till att devisen En svensk tiger snart hänger på väggen i varenda lunchrestaurang; märkligt få intellektuella och skribenter knystar om den i själva verket enorma metamorfos som Sverige genomgått de senaste tre, fyra åren.
Klas Östergren vågar det, i sin nya roman ”Klenoden”. Jag kan inte säga att det är oväntat, en pinsam skandal kring JAS 39-försäljning avhandlade han i ”Renegater”, men överraskande och underbart är det. I ”Klenoden” lodar han i det som borde vara en gnagande fråga för varje tänkande svensk: Hur har detta gått till? Hur kunde en nation, som så länge skröt med sitt alliansfria arv och sin nedrustningsdiplomati, plötsligt bli något helt annat? Eller har nationen Sverige idag faktiskt blivit sig själv, det vill säga den vapenexporterande och försvarsvänliga nation den egentligen alltid varit?
Klas Östergren är ingen politisk debattör, han är romanförfattare. All den personliga ilska jag misstänker att han faktiskt känner över att vapenindustrin plötsligt blivit en så självklar del av folkets identitet, silas som vanligt genom romankonstens kompostgaller. Hos Berättaren av denna historia lyser ilskan ibland igenom över de romerska visdomsord som hyllar upprustning i fredens namn, över all utebliven debatt om Natoanslutningen eller om en rekordsnabbt marginaliserad fredsrörelse.
Men själva det litterära, påhitten, de dunkla sidospåren, de satiriska tonfallen, den retoriska högspänningsledning som löper genom trehundra sidor för att inte tala om en charmig Stockholmsskildring, förvandlar det som i andra händer hade blivit en indignationsroman till något annat: en resa genom tiden, historien och, möjligen, läsaren själv.
De många lagren i ”Klenoden” gör att den fredstanke som någonstans värnas aldrig framställs som naiv; även fredsrörelsen omfattas av den satiriska blicken
Berättaren har alltså fått i uppdrag att skriva en bok eller en essä om ett samtida fenomen: Poeten Heintz Konradson. Nyss en poet i marginalen – överviktig, hopplös, dåligt säljande – har han med sin diktsamling ”Inte på min vakt” (betoningen ligger på ”min”), skapat en modern beredskapsdikt som gått hem hos hela nationen. Såväl yrkesmilitärer som snabbköpskassörskor har tagit den till sitt hjärta. Han har blivit en klenod, prisad av Svenska Akademien.
Det märkliga är att Konradson nyss alltid förknippades med självklara idéer om pacifism och till och med är stigen ur en lång familjetradition av sådan aktivism. Vad är det som hänt? Har han gjort det för att sent i livet omfamnas av samhället och tidsandan, en enda natt få yla med vargarna, eller är det något lurt eller i vart fall mångtydigt med det hela?
Romanens berättare – som i någon mening ändå är Östergren själv – är förundrad och förbannad men blir aldrig svartvit i sina uppgörelser med makt och etablissemang. Från Östergrens tidigare romanvärld kliver välbekanta gestalter fram, såsom Envoyén, nu död, men viktiga papper på dennes kontor når berättaren. Denne maktens hemlige sekreterare visar sig ha haft en mer komplex bild av rikets säkerhet än vad underrättelsefolk förknippas med – den uteslöt inte ens beundran för förra seklets fredsrörelser.
De många lagren i ”Klenoden” gör att den fredstanke som någonstans värnas aldrig framställs som naiv; även fredsrörelsen omfattas av den satiriska blicken, inte minst i skildringen av den fredsresa per båt från New York till Europa som 1915 finansierades av bilindustrimogulen Henry Ford.
Östergrens romanteknik är på något sätt besläktad med konspirationsteorins själva essens: I berättelsen pågår hela tiden något bakom ryggen på gestalterna. I fallet med den välregisserade Natoanslutningen passar det ju utmärkt. Mot slutet inser man att ”Klenoden” skulle gå bra att användas i kommande valrörelse, särskilt i argumentationen mot Tidöregeringens strävan att ”montera ner den apparat av folkbildande rörelser som fanns i landet.”
Vad är det jag läst? Något ilsket, något glatt, något mycket underhållande. Det där med att en diktsamling med beredskapspoesi gör succé kan visserligen låta osannolikt. Men jag har själv hört hemvärnsofficerare stolt recitera sådana dikter om kamp, försvar och nation från fyrtiotalet utan att ens fatta att det är Vladimir Putin som i dag skulle kunna använda dessa propagandadikter.
Café Bambino: Dina följare hatar dig
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
