Äntligen en skildring av 90-talskrisens käftsmäll
Något bultar under ytan i Karin Magnussons romandebut
Publicerad 2025-09-09
”Stockholmsvitt” av Karin Magnusson
Då och då händer det, när man läser en roman, att det känns som att en annan historia bultar under ytan, något rasande som tryckts ner men bara förmår visa sig i fiktionens svagare form. Inte så att jag menar att det självbiografiska i sig är bättre, bara att en historia tagit en omväg och därmed tröttat ut sig självt.
Litet så känns det när jag läser Karin Magnussons romandebut, ”Stockholmsvitt”. Den som berättar, huvudpersonen Stefan, är en hantverkare, målare, från en småländsk landsortsstad. I nutid arbetar han med att måla om och renovera hus och lägenheter i Stockholm, ofta hos rika och odrägliga personer. Men han mals själsligt ner av sin påtvingade exil från hemstaden – banden till såväl syskon som exhustru och barn är avslitna – och han står främmande för storstaden. Det är knappt han har någonstans att bo. Barnen besöker honom en helg och de förstummas av misären i pappans lilla kyffe.
När han ser tillbaka på sin uppväxt, sitt äktenskap med Anette och sina år som egenföretagare ackumuleras sakta men säkert en tung känsla av sorg och förlust hos honom.
Magnusson imponerar på flera sätt: Det verkar som om hon verkligen vet något om hantverksarbete, om vanliga arbetare, som om handlagen och kunskaperna kom ur författarens egen klasserfarenhet. Och även om Stefan inte alltid känns som en man skildrad inifrån – ibland får jag faktiskt för mig att det är en kvinna som talar – så blir han en människa jag som läsare fäster mig vid. Andra personer i romanens ibland ganska myllrande persongalleri tecknas tunnare, inklusive exhustrun och barnen.
För första gången på länge får jag läsa en skildring av den käftsmäll nittiotalskrisen gav vanligt folk
Det skrivs inte så många romaner om svenska småstäder, förutom i deckarlitteraturen. Magnusson lyckas ge en bild av statushierarkier, klasshögfärd, skvaller och intriger i en småstad på ett sätt man sällan ser. Och inte bara det: Stefans vuxna liv sträcker sig smått episkt över åtskilliga årtionden – från åttiotal till idag – och för första gången på länge får jag läsa en skildring av den käftsmäll nittiotalskrisen gav vanligt folk: Massarbetslöshet, skyhöga räntor och mark som försvann under fötterna på hundratusentals människor, inklusive målaren Stefans och den firma han driver med en gammal kompis. Hans hustru är undersköterska och jag vet inte när en undersköterska fick rangen av näst viktigast gestalt i en roman. Bra socialrealism!
Ändå berör skildringen inte riktigt, delvis beroende på en för disciplinerad stil och ett ständigt tillbakablickande som berövar den nu-känsla. Någon gång har texten drag av kulturkrönika. Stefan vantrivs i sitt liv, han är likgiltig för storstaden och har mest dåliga minnen av småstaden.
Men det är som om en annan historia, liksom ännu verkligare, bankar på romanens dörr och vill in men aldrig släpps in: kanske ett sorgset raseri över att inte veta vart man hör hemma eller att ett liv aldrig riktigt blev av. Vad vet jag?
”Stockholmsvitt” är föredömligt lättläst, den berättar om sådant som det sällan berättas om. Men det bränner aldrig till.
Café Bambino: Dina följare hatar dig
