I hans värld är läsning något alldeles underbart
Kristoffer Leandoers nya bok är lärd och elegant
Publicerad 2025-09-16
”Det är läsaren som skriver boken” av Kristoffer Leandoer
Det är läsaren som skriver boken – så sa Kristoffer Leandoer i ett tal på förra årets Augustprisgala och så heter den tredje boken i en serie om litteratur, där ”Längta bort, längta hem” (2020) och ”Den oavslutade litteraturen” (2023) var de första.
”Nästan all läsning är tendentiös i den meningen att man läser fram sin egen bok utifrån de frågor och föreställningar man bär med sig”. Det är credot genom tjugofyra fristående kapitel som handlar om saker som han vill skriva om: Stockholmkritikern Klara Johansson, David Bowies enorma turnébibliotek, science fiction, grekisk mytologi och mycket, mycket mer. Någon gång skohornas temat in i essäerna. Den stilistiska elegansen gör ändå att han kommer undan med att vara lite krystad.
Det är lärt, men inte magistralt. Hans poetik är en etik, vilket syns också i vad och vilka som fångat hans intresse: postkoloniala litteraturteoretiker, unga skribenter såväl som gamla stötar, Agatha Christie såväl som Arthur Conan Doyle. Det syns även i hur generös han är med referenser till andra. Personregistret är sex sidor långt, men man får aldrig känslan av namedropping för statusens skull; Leandoer är helt enkelt för djupt rotad i kulturen för den sortens ytlighet. Här har vi en riktig bokmal. Det är manchesterkavaj. Det är otoxisk manlighet. Det är sympatiskt.
Det är också gammaldags: vi talar om böcker, i papper, på bokhyllor och om koncentrerad läsning, det där som vi ägnade oss åt förr ni vet. Förekommer ens tankar om streaming och sociala medier i den här boken, det som ändå brukar vara svårt att undvika att nämna när man talar om läsning i dag? Nej, knappt. Detta är bokläsandets praktik i intakt form. Ett hantverk, som en kurs i täljning eller nålbindning.
Ibland tappar jag tråden när meningarna blir alltför vindlande, exemplen för många eller mina kunskaper är för vaga för hans referenser. Kanske ska boken läsas långsammare än när en recensent plöjer kapitel. Mer eftertänksamt. Läsaren skriver boken.
När jag får kontakt med texten igen börjar jag att tänka själv. Stämmer det han påstår? tänker jag. Jag är aktiv och ifrågasättande, just den sortens läsare som han tror på. Men att läsaren läser fram sin egen text innebär också att texter ofta blir missförstådda, ett problem som han egentligen inte berör (ett fylligt kapitel om diktatorers bibliotek är ett undantag). I Leandoers värld är läsning något positivt och underbart. Han är en välvillig läsare av sin läsare.
Du och jag gör det här tillsammans, lyder den stående inbjudan
Kan man ha invändningar mot att en text är för välskriven? Han verkar ha det själv. Det är bra att vara lite dum, manar författaren samtidigt som han tätar sitt eget resonemang mot sprickor. Men han vet om det! Han vet att han är smart, och förtvivlan som ligger i det erkännandet bildar ett visst tryck i resonemanget. Berättarrösten som själv inser motsättningen i att veta att en levande text har brister och att på samma gång vilja förklara fullt ut blir sitt eget exempel. Det är en konst att skriva. Någonting som egentligen är omöjligt att förstå ska sägas.
Essän är ingen biblioteksguide skriver han och guidar oss sedan runt bland hyllorna med WG Sebald, Marilynne Robinson, Oscar Wilde, Jean Rhys. Fast vad gör det? Bildande biblioteksguider är knappast vad som förstör världen, och även guider måste skrivas på nytt. Det gör inget att formen är klassisk.
Han skriver: ”Essäisten sätter i bästa fall en bit av sig själv på spel”, och jag tycker inte riktigt att han gör det, men ibland är boken en förklädd memoar, som Kerstin Ekmans memoarbok för ett par år sedan om böcker som betytt mycket för henne (hans högsta önskan som barn var att träffa ett lejon på väg hem från skolan, som i Narnia – gulligt). Det gillar jag. Det blir personligt.
Författaren är närvarande, har inte dragit sig tillbaka i en skyddande distans till sina objekt. I bokens centrala motiv finns relationen. Du och jag gör det här tillsammans, lyder den stående inbjudan. Samma sak när han klokt skriver om kritikern: ”Den stora utmaningen för en kritiker är att glömma bort att ens läsning sker i det offentliga rummet ända tills man formulerar den, och fram till dess avstå från att läsa som företrädare för gruppen utan som enskild; det vill säga att möta texten i ögonhöjd, ge den en chans att skriva i ens egna erfarenheter”.
Att vara en person, kort sagt. Levande, medverkande, ansvarig. Det räcker långt längre än bara till bokläsning – vilket han förstås är medveten om när han sätter den så högt.
