Sånt som bara kvinnor pratar med varann om
Ngozi Adichie pekar på intimitetens politiska sprängkraft
Publicerad 2025-03-25
”Drömräkning” av Chimamanda Ngozi Adichie
”Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig”. Så inleds ”Drömräkning”, Chimamanda Ngozi Adichies första roman på tolv år. Till en början kan öppningsmeningen tyckas syfta på den romantiska kärleken mellan män och kvinnor – ett viktigt tema i boken. Men vad som snart kommer att visa sig är att sådan intimitet inte kan uppstå mellan män och kvinnor, däremot i den kvinnliga gemenskapen av att dela erfarenheter och kroppar.
Kompositionen i ”Drömräkning” är uppbyggd kring fyra sammanlänkade kvinnoöden och typisk för författaren: en städerska och flykting från Guinea och tre från den nigerianska överklassfären, alla svarta, vackra och intressanta. Själva spelplatsen kan beskrivas som en globaliserad samtid där dessa fyra kvinnor ständigt korsar kontinenter och besöker nya metropoler, men lika mycket äger romanen rum i huvudpersonernas inre och utforskar hur de påverkas av asymmetrier mellan könen, liksom den globala världsordningens ekonomiska och sociala maktförhållanden. Ofta genom hårresande satir över allt från förnedrande myndighetsövergrepp och självgott aningslösa amerikanska liberaler till akademikermän ”som inte hade några känslor men kunde prata om känslans semiotik”. Niclas Nilssons översättning till svenska är ljuvlig, lika konstlös och genomskinlig som Ngozi Adichies språk, och lika rolig.
Bokens centrala händelse bygger på åtalet mot Dominique Strauss-Kahn, då direktör för IMF, som 2011 anklagades för våldtäkt på en hotellstäderska – ett åtal som senare lades ned på grund av brister i målsägandens trovärdighet men som också har bleknat lite allteftersom ljuset har riktats mot nya profilerade förövare som Dominique Pelicot, Jeffrey Epstein och inte minst Donald Trump. Ngozi Adichie har alltid arbetat med historiska händelser, från Biafrakriget till World Trade Center.
Ändå väcker redan inledningsscenen från ett coviddrabbat Lagos en omedelbar vaksamhet som aldrig riktigt släpper. Hur ska vi förstå dessa och andra historiska händelser som förekommer i romanen – som något som ledde fram till var vi är nu? Och vilken bäring har de på ett svårgreppat omvärldsläge där en rad förgivettagna värden i snabb takt håller på att sättas ur spel?
Man kan misstänka att viss normförskjutning kommer att ske, dels sett till sexuella övergrepp men kanske även i förhållande till den typ av författarpersona som Ngozi Adichie länge representerat. Hon är den moderna världslitteraturens superstjärna som har hållit TED-talks, föreläst vid USA:s mest prestigefulla universitet och prisbelönats av FN.
… knappast kan reduceras till godhetslitteratur
2015 skrev hon en essä om varför alla borde vara feminister som samplades av Beyoncé och delades ut i svenska högstadieskolor. I Sverige utkom under pseudonym nyligen den oändligt platta bilderboken ”Mammas sovsjal” där hon utbildar om afrikanskt hår och även påpekar att det är viktigt att äta grönsaker.
Det skulle därmed inte vara helt långsökt att placera Ngozi Adichie i en sorts nymoraliserande, samtida litteraturideologi där nidbilden är att ”författaren har i uppgift att bota världens ondska” och därför reser runt över hela världen för att förkunna sitt budskap. Faran med denna litteraturideologi, har det påpekats, är att litteraturen som subversiv kraft och utmanare av det normativa, liksom dess särart som estetik, hotas.
Men hur kommer vi att värdera den här typen av progressiv, aktivistisk författare och litteratur med lite perspektiv? Svårt att säga.
Vad som går att säga är att Ngozi Adichies fiktion generellt sett knappast kan reduceras till godhetslitteratur. Debutromanen ”Lila hibiskus” (2003), i dag med på Skolverkets läslistor för högstadiet, är enastående i sin avskalade, rena form. Oöverträffad är dock fortfarande ”En halv gul sol” (2006) som blivit en modern klassiker med sin episka vidd och porträtt av vanliga människor som förändras, förråas och förfrämligas av väpnade konflikter. Jag kan inte glömma chocken den första gången jag läste skildringen av hur sympatiske huvudpersonen Ugwu deltar i en gruppvåldtäkt på en ung kvinna, just på det sätt som hans egen syster blivit våldtagen av en soldat i början av boken. Scenen är hisnande, men det verkligt utmanande är att läsaren uppmanas att fortsätta identifiera sig med Ugwu efter övergreppet.
”Drömräkning” har både sett till stil och tematik mer gemensamt med Ngozi Adichies senare böcker, som ”Americanah” (2013), men även här beskrivs sensationen av våldtäkt på ett sätt som sätter avtryck: ”En sista våldsam stöt och han drog sig ur. Hennes mun var full av maskar. Hon sprang ut ur rummet och spottade ut den vidriga surheten ur munnen.”
… en potential för lojalitet ”medkvinnor” emellan
Samtidigt är upplevelsen en av många fysiska, specifikt kvinnliga, erfarenheter som utforskas i boken. Stramande stygn och förlossningsbindor, otillräckligheten när amningen inte fungerar, varm metall från ett rakblad vid omskärelsen och en trasa som svider som hundra insektsbett, att ljuga ett helt liv för sin man om att ens livmoder har opererats bort. Jag kommer att tänka på sådant som jag pratar om med mina kvinnliga vänner, men sällan eller aldrig med män, just för att det innehåller ett lager av kroppslig skam.
Vad är det då den kvinnliga intimiteten faktiskt erbjuder? Kan man tillskriva den ett politiskt värde som motkraft till patriarkal chauvinism? Det är i alla fall vad Ngozi Adichie tycks mena och delvis utvecklar i sitt karakteristiska men stundtals väl didaktiska efterord. Den kvinnliga sfären bär, oaktat klasskillnader, på en potential för lojalitet ”medkvinnor” emellan, en dröm bortom det som är. Är det ett moraliserande och beskäftigt budskap? Essentialistiskt? Gammeldags? Alla har nog inte råd att tycka så.
