Är Hela England bakar redo för Nigella?
Låt oss kalla det sensualitet
Är The great british bake off (Hela England bakar) redo för sex? Frågan måste ställas. Hittills har det varit genomgående barnvänligt – det handlar trots allt om amatörer som tävlar i att baka. Det mest förbjudna som skett är att alla fnissar över bollformade bakverk, när domarna tvingas be deltagarna att ”Please tell me about your balls”. Eller det roligaste klippet, när domaren Prue Leith är den enda som inte är porrskadad och därmed inte förstår varför alla skrattar när hon säger att hon vill ha en donut med två hål som kan squirt.
På tal om Prue – det uppdagades nyligen att det blivit dags för the grande dame att abdikera. Silverräven Paul Hollywood fortsätter, men får en ny parhäst till säsong 17: Nigella Lawson.
Det har gått chockvågor genom den stora och lojala tittarskaran, trots att valet känns helt självklart. Nigella är en hörnsten i den brittiska kändiskock-kulturen som uppstod kring millennieskiftet, tillsammans med Gordon Ramsay och Jamie Oliver. Hon lagade mat med smör, grädde och… låt oss kalla det sensualitet. Låt oss också säga att jag inte kan baka men när Nigella gjorde det så var det omöjligt att titta bort.
Sedan dess har mycket hänt. Nigella har uttalat ”microwave” som ”meecro-wah-vay”, anklagats för att vara drogmissbrukare och fångats på bild när hennes ex-make tog stryptag runt hennes hals på en restaurang. Men hennes roll som Englands snygga matlagande mamma är omöjlig att tvätta bort. Den borde passa perfekt in i världens trevligaste tv-program.
Ända sedan pandemin har det tjatats i evinnerlighet om alla lägereldar som publiken återvänder till för tröst: Vänner, Sex & the city, Americas next top model. Den trion framstår som Saw-serien jämfört med Bake off. Vilket, intressant nog, aldrig betyder att det är tråkigt. Jag tvivlar på att ens min fru, som faktiskt gillar att baka, har tagit med sig något av värde från programmet, och jag har fortfarande aldrig lärt mig vad trifle eller ganache egentligen betyder. Ändå är det så spännande.
En del av programmets storhet är att de aldrig ändrar koncept. Varje avsnitt har ett tema (till exempel matbröd) och består av tre utmaningar – en där de får recept, en där de får klara sig utan förberedelse, och en individuell där de får chans att glänsa. Informationen om deltagarna är minimal. ”Dave bor i bla bla-shire och gillar att promenera med sin hund” – klipp tillbaka till köket.
Visst finns det klassiska tävlingsmomentet. Varje vecka skickas någon hem. Men det framstår nästan som ett nödvändigt ont. Programmet hängs inte upp på det, den bagare som blir färdig först hjälper den som inte är klar, av den enkla anledningen att deltagarna har hunnit bli vänner och är snälla människor. Och i slutet verkar de underbara programledarna nästan tårögda när de meddelar att ”vi har det hemska uppdraget att skicka hem någon”.
Att ett sådant program blivit en succé i dessa Squid game-tider känns mirakulöst. Förmodligen har det att göra med den höghaltiga brittiskheten. Den som gjort misstaget att se andra länders format, till exempel det fruktansvärda Hela Sverige bakar, vet att två viktiga element saknas: värme och humor. Den engelska ”witten” går inte att överföra.
Att Malin Stenbäck och Johan Petersson ska efterlikna Noel Fielding och Alison Hammond som programledare på golvet är som att jämföra Ricky Gervais Golden Globe-roasts med Sommaren med släkten. Dessutom är vi tydligen helt urusla på att baka. När de engelska amatörbagarna gör verk som hade kunnat ställas ut på konstgallerier så är det någon idiot från Sollentuna som glömmer att ha smör i sina chokladbollar.
Ber om ursäkt för sidospåret. Men på tal om ilska och hets – just de egenskaperna har blivit de som främst förknippas med att jobba i kök. Det gäller i fiktion (The bear, Boiling point), reality (Gordon Ramsey) och i verkligheten (senast Noma-kocken René Redzepi). The great british bake off är en ensam, vacker planet i ett hemskt solsystem. Vinnaren får inte ens pengar. Priset är ett löjligt litet tårtfat av glas, som de stolt håller upp med gräsbeklädda fält bakom sig. Den sortens oskuld kan inte ens Nigella rucka på.
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
