Till slut förlorar ordet ”våldtäkt” sin laddning
Romanens Karin gör uppror mot föreställningen av ett offer
Publicerad 2025-08-28
”Eurydikes natt” av Elin Cullhed
”Våldtäkten” hade Elin Cullheds roman kunnat heta eftersom det är en sådan som berättelsen kretsar kring. Men ingen vill läsa en bok med en sådan titel. Ordets inneboende kraft är våldsam i sig. Eller som Cullhed skriver: ”Hela världens sjuka historia sitter som benhårt fastgjuten i detta ord” och: ”Ordet innehåller lika mycket våld som handlingen det betecknar”. I stället heter boken ”Eurydikes natt”.
Karin är nitton år gammal, töntig, blir kallad för ”poeten” av skolans populäraste kille som ett hån men också som en inbjudan till en fest. Oskuld som hon är går hon vitklädd till festen som snart ska förvandlas till en brottsplats. Precis som i myten om Eurydike, Orfeus maka, befinner hon sig i underjorden, källaren, när den populära killen smyger sig dit för att förgripa sig på henne.
Men det här är inte enbart en berättelse om dödsriket. Alfred är både Karins klasskamrat och våldtäktsmannens närmaste vän. Han lyckas lirka upp låset in till rummet där Karin blivit inlåst och hjälper henne ut, men då är skadan redan skedd.
Tiden är de alldeles unika månader som utspelar sig före studenten. Både Karin och Alfred står vid en klippavsats, där avgrunden är lika skrämmande som det man har bakom sig. En barndom, en sjukskriven mamma som prioriterar färg och penslar framför en limpa färskt bröd. En far som är upptagen med att komponera musik ute i Europa, småsyskon – och så kärleken till varandra.
Det låter som en berättelse som vilken som helst, men det är det inte. Språket är både oväntat och precist vilket får läsaren att vara på sin vakt. Ibland tror man sig få syn på en hoptrasslad del av en tråd men så rätar det alltid ut sig av sig självt. Skildringen av kroppen är både rå, som när konsistensen av mensblod eller innanmätet på en spya beskrivs i detalj, men också humoristisk i sin direkthet. Som när sjuksköterskan undersöker Karin efter våldtäkten och hon “handskas med hennes stjärt som om hon ville köpa och pruta på den.”
Våldtäkten blir den tändande gnistan för Alfred och Karins förälskelse, men också för Karins frigörelse och fall
Det är modigt att ta sig an en våldtäktsberättelse, att skriva en ”våldtäktsroman” eftersom det finns en föreställning om att det är ett ämne som bör behandlas med största försiktighet. Efter Metoo blev berättelserna om våldtäkter så starkt förknippade med ett offentligt ärende. En önskan om upprättelse, ett försök till hämnd eller bara en vädjan om förståelse. Samtidigt är de sexuella övergreppen en sorts egenupplevd hemlighet som inte går att dela. Kanske är det det enda ärende som går att tillskriva boken; en önskan om att avmystifiera våldtäkten så att den slutar vara så skräckinjagande.
Våldtäkten blir den tändande gnistan för Alfred och Karins förälskelse, men också för Karins frigörelse och fall. Hon struntar i sitt specialarbete om Eurydike och hoppar av skolan. Hon ligger med andra män och emellanåt är det svårt att förstå vad som är hennes drivkraft. Om det är ett motstånd eller ett försök att utradera sig själv för att slutligen bli till ”ingen”. En förstörande kraft är ju ändå en slags kraft som kan omvandlas till en framåtrörelse.
Även i Cullheds förra roman hängde hon upp sin berättelse på en historisk figur. 2021 tilldelades hon Augustpriset för ”Eufori” om en fiktiv Sylvia Plath. I ”Eurydikes natt” är den grekiska mytologin ett effektivt men ganska ointressant grepp som dyker upp lite här och var. Även om Cullhed har gjort myten till sin, tar den onödigt fokus från romanens starkare delar.
Till slut har ordet ”våldtäkt” använts så många gångar att det förlorar sin kraft. I samma takt tappar romanens sin spänst. Styrkan sitter aldrig i storyn utan i beskrivningarna av Alfred och Karins motstridiga känslor kring att vara och inte vara man, kvinna, barn och vuxen. Förövare och offer, älskare och främlingar.
När Alfred får ett slags konstnärligt uppvaknande bestämmer han sig för att tonsätta Karins dikter för att ”envisas med skönheten” och motbevisa sin mammas påstående att ”de våldtagna flickorna lever i en mental och fysisk misär”. Karin gör på sitt håll också uppror mot sin mamma genom att vägra anmäla, trots att samtyckeslagen precis trätt i kraft. Men det struntar hon i. Det är som att både Alfred och Karin vägrar höra ihop med alla föreställningar om vad som händer efter en våldtäkt. På sätt har Elin Cullhed försett oss med ett helt nytt narrativ och breddat berättelsen om vad det innebär att vara människa.