Vagt och otydligt utan rafflande avslöjanden
Alldeles för klent argumenterat om Dramaten och Metoo
Publicerad 2025-07-07
”Antiorganisationen” av Vanja Hermele
Att genusforskaren Vanja Hermeles bok ”Antiorganisationen” har undertiteln ”Dramaten och Metoo”, väcker onekligen nyfikenhet. Signalerar liksom att detta är boken som avslöjar spelet bakom kulisserna på nationalscenen under den turbulenta och på många sätt omvälvande hösten 2017. Särskilt som Hermele just då befann sig där för att studera jämställdheten på teatern.
Hermele har absolut bidragit till att öka medvetenheten om jämställdhetsfrågorna i Sveriges teaterliv med en rad rapporter och uppsatser i ämnet genom åren. Den nya boken är också en omarbetad version av hennes licentiatavhandling ”Den ojämlika teatern” (Stockholms universitet 2024).
Men tyvärr är boken ganska torr. Inga direkt nya, rafflande avslöjanden eller slutsatser kommer och Metooetiketten framstår snarast som påklistrad i efterhand. Hermele menar att hon avsiktligt valt bort att skriva om sådant som ur ett journalistiskt perspektiv skulle generera de bästa rubrikerna och att hon snarare varit ute efter att analysera organisationskulturen.
Hon driver tesen att Dramaten ser sig som en ”antiorganisation”, med en motvilja att organisera teatern enligt konventionella arbetsplatsmetoder, och att detta möjliggjort de problem som Metoo satte fokus på. Att detta alltså är själva skälet till att sextrakasserier, osunda maktförhållanden och teatrars problem med specialbehandling av så kallade ”manliga genier” fått fäste och inte hanterats som på ”normala” arbetsplatser.
Här är hon något mycket intressant på spåren. Det verkar helt klart osunt att, som hon skriver att Dramaten gör, betrakta arbetsplatsen som en ”familj” och därmed även försöka hantera brottsliga incidenter, som sexuella trakasserier, ”inom familjen”.
Men nu skulle det ju kunna finnas fler förklaringsmodeller till dessa problem, som man gärna hade velat se prövas.
Något som stör läsningen rejält är bokens allt för klent underbyggda argumentation. Många av Hermeles iakttagelser från Dramaten framstår som kuriösa anekdoter eller vaga insinuationer. Som när teaterchefen äntligen tar sig tid att prata med Hermele i teaterns kantin, och kommenterar en skådespelares plötsliga förehavanden på matsalsgolvet med att ”Det är inte Försäkringskassan direkt, det här”.
Nähä? Men har denna scen över huvud taget ett samband med något annat? Evidens för organisationsproblemen? Eller är teaterchefens kommentar mest med som kul och lösryckt citat, liksom för att knuffa läsaren mot något slags stereotyp bild av den jättekonstiga teatervärlden?
Hermeles uppföljande arbete efter sitt forskningsår på Dramaten framstår över huvud taget som väldigt oklart
I sin inledning skriver Vanja Hermele också att: ”Vissa talar om att det pågår en backlash mot metoo, att det ligger som en blöt filt över frågorna idag – även på Dramaten som kanske inte så gärna vill vända uppmärksamheten mot ett sår i teaterns historia.”
Det här framstår som författarens eget antagande, när det inte har någon som helst källhänvisning. Men Hermele menar själv att det därför är bra att hennes bok kommer nu ”när det gått lite tid sedan den där intensiva och drabbande hösten”.
Visst verkar tystnaden på Dramaten, som Hermele beskriver, otroligt konstig under de första veckorna av Metoo, när det verkade som att resten av världen knappt pratade om något annat. Och visst är möjligt att det finns en backlash nu. Men jag tycker nog att Hermele kunde ha kostat på sig att specificera denna ”blöta filt” en aning, om hon velat övertyga fler än de som redan delar hennes bild, och om hennes bok ska kunna göra den nytta i teatervärldens fortsatta jämställdhetsarbete som hon skriver att hon hoppas på.
För man skulle ju kunna tänka sig att det finns teatermänniskor, till och med på Dramaten, som, om det bara blivit tillfrågade, hade kunnat vittna om att ett och annat faktiskt ändå har hänt beträffande rutiner och fortsatt arbete mot sexuella trakasserier efter – och tack vare — Metoo och upprop som #tystnadtagning och #metoobackstage. Såsom att många teatrar numera regelmässigt anlitar så kallade intimitetscoacher när det är dags för nakenscener.
Hermeles uppföljande arbete efter sitt forskningsår på Dramaten framstår över huvud taget som väldigt oklart, och den sittande Dramatenchefen får inte heller komma till tals för att bidra med sitt nutidsperspektiv.
Men märkligast av allt är att Hermele inte skriver ut namnet på den teaterchef som var ansvarig under tiden för hennes forskningsstudie. Det finns en del rejält starka, oemotsagda anklagelser mot honom i boken, såsom att en anonymiserad medarbetare beskriver honom som ”tyrann” i ett direktcitat, vilket knappast förmildras av att namnet är uteslutet. Teaterchefen är ju extremt lättidentifierad, inte minst då teaterhusets namn står redan i bokens titel. Så, med tanke på det pressetiska efterspelet hos bland annat oss på Aftonbladet efter Metoo, kunde man ha förväntat sig en annan hantering av dylikt hos Hermele.
Den flortunna anonymiseringen av teaterchefen kan dessutom ge ett falskt sken av att organisationsproblemen och missnöjet med ledarskapet på Dramaten som beskrivs i boken, och som kom att sammanfalla med Metoo-hösten 2017, skulle handla om något slags generellt strukturproblem på teatrar. Trots att Hermeles studie väldigt specifikt rör just denna period i Dramatens historia, när Eirik Stubø var teaterchef. Han fick ju som bekant också lämna chefsposten. Och – antiorganisation eller ej – sedan studien gjordes har Dramaten också omorganiserats så att ledarskapet numera delas mellan en administrativ vd och en konstnärlig ledare.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
