Två säkra kort i sommarteaterleken
Midsommarfylla hos Konträr och spelmissbruk hos Kamraterna
Publicerad 2025-06-18
”A Swedish midsummer night’s dream” på Konträr
”Spader dam”, Kamraterna på Teater Galeasen
Sommarteater är ofta förenad med en del risker, och nyligen påstod jag att det bara kommer hänga på vädret hur bra Stockholms sommarteatersäsong blir. Det måste jag ta tillbaka nu, efter att ha sett de fria grupperna Konträrs respektive Kamraternas sommarpremiärer. För inte bara den praktiska fördelen med att dessa båda spelar inomhus gör att de kompletterar Parkteaterns program med den äran.
Konträr startar förvisso sin turistanpassade ”A Swedish midsummer night’s dream” utomhus, med Små grodorna-ringdans tillsammans med publiken i Björns trädgård. Men skulle det bli regnigt och kallt den dagen du har biljett, kommer det bara att förstärka det otroligt autentiska midsommartemat som den här fräsiga frigruppen bullar upp med.
Inne på scenen på Östgötagatan står sedan ett typiskt midsommarlångbord uppdukat, flankerat av björkar, utedass och Sverigeflagga. Här utsätter skådespelarna Jenny Jensen, Janna Granström och Nils Närman Svensson sin publik för den svenskaste av traditioner på tvättäkta svengelska. Så, ja, det går finfint att ta med utländska turister på den här föreställningen — med risk för att de kan komma att behöva viss terapi efteråt för att smälta sitt hårda uppvaknande från illusionen om den svenska sommarens ljuvlighet.
För hos Konträr bjuds publiken inte bara på sill, potatis och snaps (”Skåne Akvavit is really good, it has cum in it!” ) utan även så att säga baksidan av den svenska midsommarmyten. Efter ett antal allsångsnummer med internationaliserade snapsvisor samt drängstugedängan ”In kommer far”, och därtill ett okänt antal sänkta nubbar, urartar festen helt enligt välbekant manus.
Så innan det stora bakfyllevemodet rullar in dagen efter, kan vi kryssa av det mesta på midsommarbingobrickan: fuskuppviglande lekar som potatis-på-sked-stafett, superäkta svensk jordgubbstårta, krystade Bellmanhistorier, fyllesvammel om den magiska fotbollssommaren 1994 och så naturligtvis det obligatoriska midsommarsexet. Här dessutom med pikant smak av den pursvenska exportsuccén Fäbodjäntan. Den som törs får smaka en bit av falukorven efteråt…
Även på Teater Galeasen bjuds publiken på ett slags ”den som gapar efter mycket”-moralitet, men här gäller det pengar snarare än sprit. På Skeppsholmen är det fria operakompaniet Kamraterna tillfälliga sommargäster. Välförtjänt har de också precis tilldelats Svenska Dagbladets operapris, bland annat för sina modiga och okonventionella repertoarval, men årets sommarproduktion är ett mer klassiskt verk än vanligt.
Tjajkovskijs ”Spader dam” är verkligen ingen picknick i det gröna, och tragedin är av en annan kaliber än den vi serveras på Konträr. I operan från 1890, som bygger på en novell av Pusjkin, störtas den unga officeren Herman i fördärvet på grund av sitt spelmissbruk och sin jakt på status och snabba stålar.
Sin vana trogen har Kamraterna komprimerat denna treaktare till ett reducerat kammarspel för fyra sångare på 80 minuter. Iscensättningen i regi av Anna Holter i musikaliskt arrangemang av Loke Risberg och under musikalisk ledning av Karin Haglund (vid pianot) känns dock inte på något vis förkrympt. I en scenografi bestående av slitsade filmdukar (där några filmade bakgrundsscener visas) med lätt sotad patinering spelar sångarna och de två musikerna ut sina kort helt rätt, läckert gothklädda i lack, läder och svart spets.
Fredrik Hagerberg gör dock entré – och sorti – i bara underkläderna i rollen som Herman. I takt med att hans besatthet av lycka och framgång tilltar, får han allt mer drag av bedagad rockstjärna. Både uppsynen och destruktiviteten får mig osökt att tänka på Pete Doherty, även om Hagerbergs tenor förstås är av ett helt annat snitt. Ännu mer rock’n’roll framstår Helgi Reynissons djävulska kajalsminkade skepnad, om än mer glammigt elegant (tänk sångaren i Måneskin), i dubbelrollen som Jeletskij och Tomskij. Men starkast lyser faktiskt ensemblens kvinnor. Sopranen Synne Vinje som Liza i lackkorsett och spetsstrumpor tycks med sin röst kunna blåsa skallen av vem som helst, så det är liksom inte underligt att Herman blir sådär kär och galen i henne. Veteranen Marianne Eklöf Törnblom bidrar i sin tur med en förhäxande pregnans och pondus i mezzorollen som grevinnan, alltså själva Spader dam, a k a gamblingdrottningen La Vénus Moscovite.
Det är en snygg och på det hela taget välsjungen, tajt och tillgänglig svensk kortversion av Tjajkovskijs opera som Kamraterna bjuder på, även om vi inte heller denna gång får något slutgiltigt recept på hur verklig lycka bäst uppnås. Bara ännu en bekräftelse av hur den desperata jakten på pengar och status oftast leder till motsatsen.
Samt ännu ett intyg på att det är de fria grupperna som står för den mest intressanta scenkonsten – även sommartid.
