Vården kan inte hantera faderns önskan att dö
Linda Spåmans seriealbum är en resa på Styx
Publicerad 2025-07-15
”Ett år av apokalyptiskt tänkande” av Linda Spåman
För massor av år sedan drömde jag att jag och en kompis blev mördade, för att omedelbart efteråt börja leva igen. I drömmen konstaterade vi att det där med att dö, det är inte så farligt. Livet kan börja om.
Trösterikt, eller hur?
Den optimismen kommer tillbaka till mig när jag läser Linda Spåmans serieroman ”Ett år av apokalyptiskt tänkande”. Det är egentligen lite konstigt, för berättelsen är så sorglig att den måste tas in i små portioner. Pappa Walter diagnosticeras med ALS, bestämmer sig för att ”inte bli en grönsak” och för att ta sitt liv. Hans sista tid blir full av sista gångens upplevelser, och av dagar som tas tillvara och blir något i stil med de bästa någonsin. Tills det på riktigt blir dags att planera och genomföra självmordet. Skrämmande och lite overkligt.
Berättelsen öppnar i ett efter, ett fait accompli, begravning och avsked med öppen kista. Sedan tar det fart, när läsaren möter den milt humoristiska ramberättelsen. Där färdas den döde men ändå kommunicerande pappan, tillsamman med dottern och självaste Döden, i en gondolliknande farkost över vatten, kanske Styx. Himlens valv oändligt och mörkt, stjärnor och hav exakt så taggiga och liksom prövande som situationen kräver.
Det som syns tydligast är en vårdapparat som inte riktigt kan hantera en patients bestämda åsikter
Döden representeras av ett traditionellt skelett, en lite frågvis men också avslappnad och rutinerad skeppare/Karon. Dottern Linda vill berätta, pappa Walter ältar ett missnöje. Via samtalet ombord rör vi oss tillbaka mot händelser efter att ALS-diagnosen ställts.
”Ett år av apokalyptiskt tänkande” går att läsa som ett inlägg i en dödshjälpsdebatt. Det som syns tydligast är en vårdapparat som inte riktigt kan hantera en patients bestämda åsikter. Eller hans planerade ”lösning”, hans självmord. De allra flesta människor tänker nog som Walter – vill inte ”bli en grönsak” – och visst är det på tiden att frågan om dödshjälp åtminstone utreds.
”Men jag måste berätta allt, annars kan jag inte återvända” säger Linda när båten närmar sig land. Några änglalika gestalter står redo för ännu en förvandling i de dödas rike.
I ramberättelsen är döden bara en övergång bland många. Livet kan, på något sätt, börja om, bli något annat. Här mixas kristna med antika föreställningar om liv och död. Balansen mellan den trösterika och lite roliga ramberättelsen och den tunga vägen genom sjukdom och självmord, är svår men Linda Spåman håller den. Skildringen av pappans utsatta ansikte, av den orm som slingrar sig runt hans kropp när ångesten sätter in, är gripande.
Linda Spåmans starka färger och ibland kraftiga svärta, hennes till synes hastigt tecknade gestalter och deras lätt förvridna uttryck, passar berättelsen rätt väl. Vi kommer liksom nära, när pappans stora händer håller om en gråtande dotter – hennes tårar alldeles noga utformade, hennes lilla hand med många fler fingrar än normalt. Som en fint tecknad känsla av att vilja.
