Vägrade ta emot Oscar för "Spirited Away"
Japanska animationsundret Studio Ghibli 40 år
Japanska animationsundret Studio Ghibli fyller 40 år, ett skäl så gott som något att packa med sig deras mästerverk på semestern. Ett annat är förstås filmernas förmåga att påminna om det som är vackert och viktigt i en värld som just nu ser ut att gå under i allt snabbare takt. För mig är det i alla fall en tröst i eländet att för en stund få vila i Ghiblifilmernas magiska och naturmystiska världar, som trots fantasifulla och mer eller mindre osannolika äventyr alltid har kontakt med verkligheten.
Framgångssagan startade med Hayao Miyazakis ”Nausicaä från Vindarnas dal” 1984. Den blev en stor succé och ledde till att Miyazaki året därpå grundade studion tillsammans med Isao Takahata (1935–2018) och Toshio Suzuki.
Miyazaki hade då lagt tolv år på att rita mangan om Nausicaä. Den litterära förlagan till hans genombrottsfilm är i sin tur tydligt inspirerad av grekisk mytologi (Nausicaä spelar exempelvis en betydande roll i Homeros ”Odysséen”).
Nu finns serieböckerna utgivna i ny svensk översättning (Cobolt förlag) och extra roligt för såväl inbitna Ghiblifans som övriga språk- och serienördar är hur översättaren My Bergström valt att behålla de många onomatopoetiska katakanatecknen som är så typiskt integrerade i serierutorna. I stället för att försöka infoga översättningarna löpande har hon listat alla dessa ljudord med latinska bokstäver – inklusive översättning – i en separat notförteckning. En utmärkt hjälp för både stora och små läsare att hänga med i alla svooshande vrooomande flygscener.
Alla Ghiblis regissörer tycks för övrigt ha en särskild faiblesse för flygande. Filmerna är fulla av kvastar och vindflygare och flygande slott, märkliga fågelfigurer, halvdrakar, nån fågelskrämma. Och så en hel massa flygplan förstås – med eller utan bomber. Alla dessa fantasifulla luftfärder erbjuder också läckra panoramavyer över såväl vackra som katastrofdrabbade landskap.
Den japanska animistiska traditionen speglas tydligt i filmernas gestaltning av en besjälad natur fylld av magiska krafter. Här aktualiseras en både tidlös och akut insikt om vikten av att ta hand om det som faktiskt är en förutsättning för hela vår existens. För lika vackra som många av Ghiblis natursköna miljöer är, lika skrämmande är dess bilder av förödelse.
Hayo Miyazaki har sagt att alla hans filmer på ett eller annat sätt är inspirerade av hans egen barndom och dess fantasivärld. Han föddes 1941 i Tokyo, mitt under andra världskriget, och har starka, traumatiska minnen av hur han som fyraåring flydde med sin familj genom den brinnande staden Utsunomiya som de sökt skydd i.
Sammantaget är det inte svårt att se hur hela Ghiblis katalog bildar ett starkt pacifistiskt budskap
Dramatiska krigsmotiv återkommer i flera Ghiblifilmer, inte minst i den outhärdligt sorgliga ”Eldflugornas grav” (1988) av Isao Takahata. Den hör till studions allra mörkaste skapelser och bygger på Akiyuki Nosakas självbiografiska bok om hur de två barnen Seita och Setsuko blir föräldralösa under andra världskriget och tvingas att försöka klara sig själva.
Sammantaget är det inte svårt att se hur hela Ghiblis katalog bildar ett starkt pacifistiskt budskap, tillsammans med respekten för naturen, kritiken av kapitalismens negativa effekter på mänskligheten och miljön, samt den genomsyrande idén om vikten av vänskap och att hjälpa den som är svag.
Miyazakis världssyn och politiska åsikter märks inte bara i hans anime och manga. I en uppmärksammad intervju i Ghiblis eget månadsmagasin Neppu 2013 (som finns översatt till engelska här ), varnade han för den pågående ekonomiska utvecklingen i ett land som bara konsumerar och, som han formulerade det, har förlorat känslan för det vi äter, har på oss och miljön vi vistas i:
”Vi tappar kontakten med verkligheten när vi bara arbetar för siffrorna och pengarna, för det som kan användas och spenderas”.
Mat är också en viktig ingrediens i studions livsbejakande estetik. Det går knappt att se en enda Ghiblifilm utan att bli hungrig – när det äts, lagas mat och smaskas så frestande. Att den unga häxan i ”Kikis expressbud” (1989), till exempel landar i ett bageri med sin svarta katt Jiji, när hon ska ta steget ut i världen och bli självständig, var väl så att säga knappast en slump. Denna ljuvliga, äventyrliga coming of age-historia med magiska förtecken, utspelar sig för övrigt i en stad vars miljöer Miyazaki lär ha inspirerats till efter ett Sverigebesök i bland annat Gamla stan i Stockholm och Visby på Gotland.
Mitt i allt elände finns ofta något slags tröst eller metod för att hantera svårigheter i Ghiblis filmer. Flera av dem har kloka, modiga tjejer som huvudpersoner. Så också den tydligt antikapitalistiska ”Spirited away”, där den unga Chihiru med beundransvärd resiliens tar ansvar för situationen hon hamnar i. Efter att familjen råkat hamna i andarnas värld, hennes föräldrar förvandlats till grisar på grund av sitt hejdlösa frosseri, och hon själv tvingats ta arbete i häxan Yubabas förtrollade badhus, liksom bara löser hon situationen genom att göra det rätta – genom att följa sitt hjärta och göra vad som krävs.
Även Miyazaki själv valde att göra det rätta och följa sitt hjärta när han som en protest mot USA:s invasion av Irak vägrade att komma till Oscarsgalan för att ta emot statyetten som tilldelades ”Spirited Away” för bästa animerade film 2003. Det må ha varit en liten protest, som knappast påverkade kriget alls och dessutom var det först långt senare han yppade skälet till att han stannade hemma. Men man måste ändå beundra gesten.
I den franske regissören Léo Faviers dokumentär ”Miyazaki – Spirit of nature” från 2024 som nu finns att se på SVT Play säger Miyazaki att han anser att det är en regissörs uppgift att i alla fall försöka göra världen lite bättre: ”Man måste vilja förändra världen även om inget förändras.”
Idén om konstnärens förmåga att skapa om världen präglar också den senaste Ghiblifilmen, som på svenska heter ”Pojken och hägern” (2023) och som högst sannolikt är den nu 84-årige Hayo Miyazakis sista film. Översätter man den japanska originaltiteln (som är en referens till en känd japansk roman) får man den lätt konfrontativa frågan: ”Hur lever du ditt liv?” Filmen, också den självbiografiskt färgad med kriget som ram, utmynnar i en symboliskt dubbeltydig scen där den äldre generationen lämnar över ansvaret till den yngre för att försöka bygga upp världen igen – utan konflikter.
Och oavsett vilken riktning Studio Ghibli tar i framtiden, när nästa generation filmmakare tar över, har vi alltid kvar denna kultiga filmskatt från de första 40 åren. Så när livet känns tungt och världen som en allt för svår plats att leva i är det bara att sätta på någon av deras många fina filmer – som finns lättillgängliga att streama lite här och där – och få ett annat, färglagt perspektiv på tillvaron.
Ta ”Min granne Totoro” till exempel, som hör till mina absoluta favoriter. Här växer den animistiska idén om den besjälade naturen till en enda stor, mjukgrå och grön, vänskaplig omfamning och blir både en varm tröst och ett distraherande äventyr, när den fantastiska fantasikompisen Totoro stillar barnens oro för sin sjuka mamma. Att allt dessutom bäddas in av Studio Ghiblis hovkompisitör Joe Hisaishis peppiga musik gör ju knappast någon deppigare.
