Valet av Krasznahorkai är ändå en besvikelse
En dysterkvist med ett språk som sprakar
Det bästa sättet att beskriva László Krasznahorkais prosa är att likna den vid en hjort från paleolitisk tid. Denna hjort utvecklade genom en mutation majestätiska horn. Problemet var att hornen var för tunga så hjorten gick med nedsänkt huvud, blind för sin omgivning. På samma sätt är det med människans självmedvetande i Krasznahorkais berättelser. Det är fantastiskt i sin prakt, men för tungt att bära.
Nu har alltså denna dysterkvist tilldelats Nobelpriset – och hans förmåga att gestalta ”undergångens fasa” står inskriven i själva motiveringen.
Krasznahorkai föddes 1954 i sydöstra Ungern i staden Gyula, vid gränsen mot Rumänien. En lantlig trakt, vars efterblivenhet Krasznahorkai återkommit till i roman efter roman. Hans debut, ”Satantango” publicerades 1985 och skildrar ett övergivet kollektivjordbruk precis före kommunismens fall. Det råder stiltje, fattigdom och karaktärerna väntar på att en frälsare ska komma. Satan i berättelsen, Irimiás, är en man som förvrider huvudet på folk, vilket får våldsamma konsekvenser.
… meningar som svajar likt långa godståg på utnött räls
Redan i debuten etablerades nästan alla troper i Krasznahorkais romaner. Där faller alltid ett tungt regn, lite från sidan. Landskapet är postapokalyptiskt, och i förfallna lador och murkna gårdar går människospillror och väntar på en frälsning – de egentligen inte tror på. Typiskt för Krasznahorkai är också de krävande meningarna, som ofta sträcker sig över hela sidor. Där flera trådar och stämmor vävs samman.
Även i hans andra roman ”Motståndets melankoli” (1989), min personliga favorit, återkommer ett isolerat, dystert landskap där den nedstämda befolkningen plötsligt drabbas av galenskap. I en liten by i östra Ungern börjar ett vattentorn plötsligt att svaja, kyrkklockorna upphör att ringa och biltrafiken slutar gå. Dessutom anländer en vagt hotfull cirkus som ställer ut kadavret av en blåval till beskådan. Fru Ester börjar drömma om att hugga sin mans kropp i bitar, ett musikaliskt geni fantiserar om att fly in i en musikalisk harmoni och i bakgrunden sover ett gammalt ånglok på ett blindspår medan det tröstlösa regnet piskar invånarna.
Så där håller prosan på i Krasznahorkais romaner – disparata händelser kopplas samman i meningar som svajar likt långa godståg på utnött räls. Inte så sällan urartar tillståndet i ett blint och besinningslöst våld. Den amerikanska kritikern Susan Sontag har korat Krasznahorkai till ”apokalypsens mästare” i samtidslitteraturen.
Sedan 80-talet har en diskussion förts huruvida Krasznahorkai skildrar det kommunistiska förtrycket i Ungern. Och det gör han väl på sätt och vis, men snarare än en politisk författare ska han nog betraktas som en pessimist i Thomas Bernhards anda. Krasznahorkai själv har beskrivit det som att hans författarskap kretsar kring den ”tidlösa tiden”. Detta kan låta som en metafysisk utsaga, men är egentligen strängt materialistisk.
Krasznahorkai har också en förmåga att skapa vackra bilder
I det rurala Ungern pågår livet utanför tiden, fattigdomen är fruktansvärd och människor lever under förtryck – och ingen förstår varför. I en sådan värld kan märkliga saker hända: som att ett vattentorn börjar svaja utan anledning, eller att jordens största djur plötsligt dyker upp mitt i en småstad. Karaktärerna kan dock aldrig se det förunderliga i detta – eftersom deras medvetanden tynger ner dem likt hornen på de paleolitiska hjortarna.
Finns det då ingen försoning i Krasznahorkais romaner och novellsamlingar? Jo, kanske. Humorn skulle kunna vara en sådan. Inte minst synlig i hans underbara samarbete med filmskaparen Béla Tarr. Till exempel i filmen ”Turinhästen” (manus av Krasznahorkai) som skildrar en urfattig bonde och hans dotter på ungersk landsbygd, vars häst plötsligt strejkar. Filmen är i det närmaste ordlös och skildrar hur familjen svälter medan stormen piskar över slättlandet. Deppigt? Jovars, men filmen har också en säregen komisk tajming när fadern och dottern fortsätter sina vardagliga ritualer. Inte minst när de äter sina potatisar.
Krasznahorkai har också en förmåga att skapa vackra bilder, likt framvaskade guldkorn i dyn. Som den snövita hägern som dyker upp i ”Seiobo där nere” (2008), väntande blickstilla på sitt offer i vattenvirvlarna. Eller den majestätiska uppstoppade alfahanen i ett vitrinskåp i ”Den sista vargen” (2009). Kanske är denna plötsliga, oväntade skönhet den försoning som står att finna i Krasznahorkais litterära värld?
Är det rätt att belöna denna apokalyptiker med ett Nobelpris? Rent estetiskt: definitivt. Krasznahorkais sätt att skriva liknar ingen annans, hans mörka visioner är hypnotiska och hans språk sprakar av svarta gnistor. Dessutom representerar han (tillsammans med Péter Nádas) en ungersk postmodernism som länge förtjänat ett pris. Ändå känner jag en liten besvikelse. Valet av pristagare är lite för förutsägbart, lite för otillgängligt för en läsande allmänhet och kanske även lite för misantropiskt. Det enda som får det att pirra i kroppen på mig är att en stor publik nu kommer titta på när två ungerska bönder i slutet av 1800-talet skalar potatis i långa, hypnotiska scener.
Café Bambino: Alkoholdemens, mördade journalister & dumma telefoner
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
