Går det att älska en kvinna som skriver?
Frustration och förundran i Jenny Wrangborgs dikter
Publicerad 2025-09-08
”Det oss som saknar ett vi” av Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg har med sina två första böcker, ”Kallskänken” (2010) och ”Vad ska vi göra med varandra” (2014) gestaltat vår tids klassamhälle. Debuten skildrade en rad scener ur ett hårt arbetsliv i restaurangköket och den efterföljande boken handlade om andrahandsmarknaden för bostäder i Stockholm. Hennes nya diktbok, ”Det oss som saknar ett vi”, är annorlunda än de två tidigare böckerna i det avseendet att de inte behandlar de materiella livsvillkoren. Den går däremot rakt in i den för arbetarlitteraturen, och inte minst för den feministiska arbetarlitteraturen helt avgörande frågan om kärleken.
Den första delen av Wrangborgs diktsvit ägnas kärlekens skapelseberättelse. Den är en myt. Mannen och kvinnan älskar varandra bortom sig själva, bortom verkligheten. Till den dag då klasskillnaden slår sönder deras fantasi om varandra.
Allt det som kallas för levd erfarenhet och som sätter sig i kropp, språk och sinne gestaltas i relationen mellan henne och honom. Hennes arbete i restaurangköket och andrahandskontrakt, hans förtroendearbetstid och sommarstuga. Lena Andersson kan skriva hur många borgerliga kärleksromaner hon vill om Ester Nilsson. Riktigt brutal blir kärleken bara när den sätter jaget på spel. ”Du ville ändra på mig / lika mycket som du ville ändra / på samhället” skriver Wrangborg i en typisk kortdikt.
Tendensen i de tidigare diktsamlingarna att vilja säga allt – av politiska skäl – har mattats av när dikten rört sig in i den gråzon som är kärlekens värld. Det kan också vara så att den välkända formen, kärlekstragedin i tre akter, dess uppgång och fall, avlastar behovet att förklara och beskriva. Vi vet hur det kommer gå.
Wrangborg närmar sig med undertryckt vrede och frustration, och kanske med genuin förundran, frågan om ifall det går att älska en kvinna som skriver, och vad det då är för kärlek. Mina tankar går till Märta Tikkanen och hennes längtan efter att stå i bredd, vara ett ”vi” tillsammans i kärleksfullt kamratskap. Tonen, den samtidigt krassa och passionerade, påminner också om Tikkanen och andra arbetsbins försök att gestalta trespannet älska, arbeta och skriva. Kan man få det att dra åt samma håll, rent av framåt? För allas vårt bästa?
I Wrangborgs dikt är skrivandet lika delar desillusion och fästpunkt i verkligheten. ”När vi inte är tillsammans / vill jag vara / i dikterna om dig”, är en av de enklaste och oräddaste dikter jag har läst om att försöka bli mindre ensam i kärleken.
Däremot blir samma raka tilltal snudd på banalt i de mer hämndlystna diktraderna mot slutet av boken. ”Jag kommer inte bjuda dig på releasen av den här / diktsamlingen” är en sådan vers. Enkelheten fungerar mycket bättre när diktens kärleksbegär visar sin skuggsida, som i följande rader: ”Det känns som att jag har skrivit den här dikten förut”. Då skriver Wrangberg i stark arbetarlitterär tradition fram en egen lysande skapelseberättelse om skrift och drift i 20-talet. Från arbetarlitteratur till kärleksdimma, och tillbaka igen.
