Den fria kärleken har styrt mer än man kan tro

Magnus Västerbro sticker hål på idén om den romantiska revolutionen

Petter Larsson

helskärm

”Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år” av Magnus Västerbro

På den gamla onda tiden gifte sig folk utan kärlek. De övre klasserna skapade politiska allianser via sina barn. Bönderna slog hjärtlöst ihop åkrarna med sina döttrar som handelsvara. De egendomslösa var piskade till äktenskap för sin försörjning. Men från slutet av 1700-talet och fram tills i dag har kärleken befriats från föräldramakt och ekonomiska hänsyn i en lång romantisk revolution framdriven av den moderna borgarklassen, med tiden nedsipprad till folket.

Så ser den mycket spridda historieskrivning ut som Magnus Västerbro vill omkullkasta med sin nya bok ”Tid för kärlek”. Han är inte ensam. Historiker som Malin Lennartsson och Brita Planck har visat på kärlekens roll vid domslut och i adelns partnerval. Ekonomhistoriker som Martin Dribe och Christer Lundh har sått tvivel om att det skulle skett en romantisk nedsippring under 1800-talet. Historikern Margareta Matovic har åskådliggjort att stadsproletariatet gick före borgarklassen i samboskap och friare relationer. Men kanske krävs det en välkänd och populär författare som Augustprisvinnaren Västerbro för att rubba idén om den romantiska revolutionen hos allmänheten.

Genom 500 sidor, som sträcker sig från antika filosofer över medeltida berättelser och industrisamhällets hemmafrufixering till vår tids nätdejting, övertygar han oss om att kärleken alltid har varit viktigare för människor än man kanske kan förledas att tro. Och att de tankar om kärleksäktenskap baserade på fri vilja som fördes fram mot slutet av 1700-talet inte var nya. De presenterades bara så och fick fäste i en tid som ville kontrastera sin egen modernitet mot en mörk – eller ibland idylliserad – forntid. 

En del dörrar är i och för sig vidöppna. Ingen har ju någonsin förnekat att människor i alla tider har blivit handlöst förälskade. En Catullus som ber sin Lesbia att strunta i vad omvärlden tycker och ge honom tusen kyssar, sedan hundra, sedan tusen igen. En Sapfo som beskriver hur hon får rent sjukdomsliknande symtom när hon ser sin älskade med en man: rösten stockar sig, svetten rinner, kroppen skälver, det susar i öronen och hon blir alldeles grå som om ”döden vore mig nära”.

Ändå är det en lysande lärorik exposé som gör dåtidens människor mer lika oss själva. Västerbro övertygar i den generella slutsatsen att idealet om kärlekens fria val har funnits med oss i årtusenden, men att de med det moderna samhällets möjlighet till egenförsörjning, skilsmässa och kvinnofrigörelse har kunnat förverkligas långt oftare. Om det skedde en romantisk revolution, så var den med andra ord inte idémässigt grundad, utan industriellt, och, skulle jag påstå, ännu ofullbordad.

Han följer också den samkönade kärlekens plågsamma och fram till vår tid så ofta förtigna historia, främst genom att lyfta fram människoöden ur skilda epoker.

Själv fastnar jag för kristendomens ömsom repressiva, ömsom progressiva roll och kyrkans långa kamp med världsliga regleringar och folkliga traditioner om äktenskap och sex. Hur man å ena sidan insisterar på verklig frivillighet i äktenskap och på så vis tvingar tillbaka släktens och föräldrarnas makt över barnen, men hur man också definierar sex som en synd och inför hårda förbud mot skilsmässa. Det nyanserar förtrycket, blir en sannare, komplexare, historia.

Men här finns några problem, som Västerbro är väl medveten om och som i alla fall delvis följer av källmaterialets brister.

Trots ansträngningar att lyfta fram andra källor är detta en de övre klassernas idéhistoria. Fokus ligger på det skrivna ordet, inte på hur människor handlar. Och det som finns bevarat är som bekant nästan enbart de övre samhällsskiktens skriverier. Det är filosofer, poeter, adelskvinnor och prelater som dominerar. Vi får veta mycket om hur de bildade tänkte, men mindre om hur de många levde.

Det andra problemet är att han rör sig väl fritt mellan olika länder. Mycket är hämtat från Storbritannien och sedan från USA. Men det är verkligen inte självklart att 1300-talets England eller 1500-talets Tyskland skulle spegla samma tid i, säg, Jämtland. Till exempel skriver han att den amerikanska dejtingen i USA på 1920-talet ofta skedde i bilar. Men någon dejtingkultur såg vi väl knappast i Sverige förrän på 1990-talet, och inte förrän på 1960-talet var bilen vanlig i arbetarfamiljer.

Jag skriver inte detta som kritik, utan som en varning för att tro att de höga ambitionernas svepande berättelse skulle stämma överallt.

Tyvärr gör Västerbro förvånansvärt lite av de kvantitativa uppgifter om parbildning som det finns allt mer av ju närmare vår egen tid vi kommer. Data över vem som gifte sig med vem säger naturligtvis inget om hur människor kände och tänkte, utan visar bara resultatet: att vi påfallande ofta, ännu idag, bildar par med dem på samma statusnivå som vi själva. Det gäller särskilt bland dem som har egendom och anseende att tänka på.

Västerbro tampas med problemet. Han vet att poolen av tänkbara kärlekskandidater har varit begränsad ända sedan togornas tid. Det gäller att finna någon ”passande”, då som nu. Men han har inget förslag på hur detta faktum kan förenas med att människor säger sig följa sina hjärtan.

Statistiken säger: er ställning i samhället förenar er. Människorna säger: vi älskar varandra.

För att försona dessa två perspektiv krävs att man gör upp med idén om den självständiga individen, denna grundbult i vår moderna självförståelse. Även när yttre juridiska och ekonomiska hinder har undanröjts, så följer vi för det mesta de sociala lagarna, eftersom vi bär samhällets  hierarkier, konventioner och fördomar inom oss – de är en del av vilka vi är. Friare än så är sällan kärleken.